Anders Borg framhöll under interpellationsdebatten att regeringen har ambitiösa jämställdhetsmål och att regeringens arbetslinje fått ut fler kvinnor på arbetsmarknaden, samt att höjda bidrag gynnat kvinnor och att Medlingsinstitutets siffror visar att lönegapet mellan kvinnor och män minskar. I sitt förberedda svar på Per Bolunds interpellation sade Borg att regeringens huvudsakliga strategi är jämställdhetsintegrering av alla regeringens beslut. Nya riktlinjer för regeringens arbete antogs tidigare i år. De innebär bland annat att all individbaserad statistik ska vara könsuppdelad och att förslag i propositioner och skrivelser ska analyseras utifrån kön.
Feministiskt Perspektiv ställde några frågor till Per Bolund efter debatten:
Enligt dig går jämställdhetsutvecklingen bakåt och enligt Anders Borg framåt, åtminstone vad gäller löner, vem av er har rätt?
– Det beror på hur man räknar. Vi har tittat på de totala inkomsterna för män som grupp och jämfört med kvinnor som grupp. Anders Borg hänvisar till Medlingsinstitutets viktade siffror, och där har han rätt, klyftan har minskat, men det är marginellt så det kan man inte vara nöjd med ändå.
I debatten lät det som om alla vill uppnå samma mål men har olika bråttom. Har du någon kommentar till det?
– Regeringen sätter gärna upp ambitiösa mål men gör sedan alldeles för lite för att uppnå dem, det gäller även miljöfrågor och i arbetsmarknadspolitiken. Det gäller att komma med åtgärder också, och det har regeringen inte gjort. Tvärtom har man satt upp mål och sedan vidtagit åtgärder som gör att de inte når upp till målen.
Hur lång tid borde det få ta att avskaffa könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden?
– Egentligen är det orimligt att vi har en könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Jag är en otålig själ och önskar att det skulle gå väldigt snabbt, och då gäller det att sätta in åtgärder som verkligen motverkar diskrimineringen.
På vilka sätt anser du att finansministern borde använda sig av statsbudgeten om han är seriös med sin feminism?
– I Miljöpartiet har vi drivit en rad reformförslag som rätten till heltid, att avsätta medel i budgeten för att minska lönegapet snabbare på statlig nivå – och fått igenom samma sak i en del kommuner. Vi anser att man ska ha lagstiftning om jämställdhetsintegrering och inte bara en policy som det är nu, när regeringen säger att man jobbar med jämställdhetsintegrering fast det är uppenbart att det inte fungerar.
Skulle det inte gå att strunta i jämställdhetsmålen även om det fanns lagstiftning?
– Det skulle vara betydligt svårare. Vi har en budgetlagstiftning om hur budgeten ska läggas fram och där är det väldigt noga. Det följer regeringen strikt. Så visst är det viktigt att ha en lag som säger att vi ska ha ett aktivt jämställdhetsarbete oavsett vem som sitter vid makten. Sedan måste det kombineras med andra åtgärder. Vi tycker att det ska finnas ett jämställdhetspolitiskt råd som kan hjälpa till med kompetensen och utformandet av politiken, men också granska effekterna av de förslag som läggs. Det är viktigt att tydligt redovisa vilka konsekvenser budgetförslagen får så att det går att föra en debatt om förslagen och om de går i rätt riktning. Och man måste avsätta pengar för att utjämna löneskillnaderna. Det går om man vill. Det finns många saker som man kan göra i budgetsammanhang som regeringen inte använder sig av.
Hur vanligt är det att finansministern debatterar de jämställdhetspolitiska målen?
– Jag var tvungen att ställa en interpellation om statsbudgeten för att få finansministern att svara på frågor. Både när det gäller jämställdhet och miljö har finansministern mycket makt. Jag är glad att vi lyckades få ut honom på banan. Verkligheten har ändå hunnit ikapp regeringen och finansministern ganska tydligt. Statistiken visar att löneklyftan är stor också bland de yngsta på arbetsmarknaden, vilket är väldigt oroande. När det kommer så tydlig statistik blir det svårt för regeringen att gömma sig.
