”Jag vill avsluta med att be om ursäkt till alla militanta nationalister i Norge och Europa för att jag inte dödade fler”. Massmördaren Anders Behring Breiviks sista ord under rättegången mot honom fick många av de blasé journalisterna i pressrummet att dra efter andan. Varför blasé? Därför att Breivik, liksom den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann 50 år före honom, hade gett sken av att vara chockerande – vanlig. Ja, på gränsen till tråkig.
Just denna torrhet förvånade den tysk-judiska stjärnfilosofen Hannah Arendt när hon för tidskriften New Yorkers räkning anlände i Jerusalem för att bevaka en av sin tids viktigaste rättegångar. Uppdraget resulterade i en serie kontroversiella artiklar och, senare, klassikern Den banala ondskan. En ny film, Hannah Arendt, behandlar denna period i hennes liv. Tyvärr, bör man tillägga, eftersom titeln tycks lova en biografi. Arendts liv hade lämpat sig sällsynt väl för en sådan. Utöver sin framgångsrika karriär var hon till exempel älskarinna åt Heidegger och fånge i det franska interneringslägret Gurs, från vilket hon lyckades rymma.
Det blir i stället arkivmaterialet från Eichmannrättegången snarare än filmens spelade delar som fascinerar mest. Här fick världen höra skakande vittnesmål från den Förintelse som i början av 1960-talet fortfarande var outforskad i det offentliga, av politiska såväl som personliga skäl. Tyskland ville gå vidare, överlevande försökte glömma, en ny generation judar undrade i tysthet över vad som skett.
Hannah Arendt tyckte sig genomskåda Eichmann: en tjänsteman som bara lytt order, oförmögen att tänka självständigt. Så banal kan ondskan vara, menade hon. Men hur visualiserar man filosoferande? Här sker det genom att Arendt, spelad av Barbara Sukowa, kedjeröker, sträcker ut sig på divaner och ser plågad ut. Ja, hon röker så mycket att filmen kunde ha hetat Hannah och hennes cigaretter. Det är distraherande och till slut parodiskt. Sukowa framstår som feg i sin rollgestaltning när hon gömmer sig bakom rekvisita. Janet McTeer, i en hyllad biroll som Arendts bitska författarväninna Mary McCarthy, skänker glöd och comic relief åt en i övrigt grådaskig historia.
Filmen är också för mycket av ett okritiskt idolporträtt, lika stjärnögt som de unga studenter som slåss om att få tända den stora tänkarens cigaretter. För genomskådade Arendt verkligen Eichmann, arkitekten bakom Förintelsen? Eller byggde hon sin analys på ytliga intryck från rättegångssalen? Senare har hennes tankar ifrågasatts, då det framkommit att Eichmann var övertygad antisemit.
Kanske ligger sanningen någonstans mittemellan Arendts teori om den alldaglige byråkraten och det icke-mänskliga monster som press och allmänhet ofta fantiserar ihop. En Eichmann eller en Breivik kan framstå som kamrerer, flitigt antecknandes och med nitiska anmärkningar i beredskap åt åklagarna. Men inom dem båda brann fanatikerns eld. Intervjuad i Argentina, där han likt så många andra tyska nazister fann en fristad efter kriget, sade Eichmann att det enda han ångrade var att han inte dödat fler judar: ”Jag kunde ha gjort mer, och borde ha gjort mer.”
