I Agneta Klingspors samlade texter, publicerade i olika tidningar från 1978 till nu, växlar ämnena mellan politik, feminism, gud och kyrkan, krig och fattigdom, konst och klass. Hon skriver i förordet att texterna är samlade för att upptäcka stämningar, tecken i tiden. Något hon skrivit om för 15 år sedan kommer plötsligt igen. ”Stockholmsmani” handlar om höjda hyror och flyttande hit och dit. Jag måste bläddra tillbaka och kontrollera: Var det verkligen en text från 80-talet? Det är som hämtat från vilket dagsfärskt middagssamtal som helst bland Stockholmsbaserade unga vuxna: Hur ska man hitta någonstans att bo i den här stan?
Klingspor är ingen ”åsiktsentreprenör” utan författare, påpekar hon. Och det är som författare, betraktare, hon går omkring i världen, stannar upp på en plats och observerar och formulerar det hon ser med nyfiken, öppen och självsäker blick. Och visst har hon åsikter, trist vore det nog annars. Mycket rör sig om Stockholm och Södermalm. Sedan tar hon tåget därifrån, till Arvidsjaur, Vindeln och Göteborg. Norrland, Spanien, Afrika. Det är människorna hon är intresserad av, och hur de ger uttryck för tecken i tiden. Det mest slående är 90-talets vardagsrasism som eskalerat in i 10-talet.
Ibland kommer något som liknar sammanfattningar och det är då det blir riktigt engagerande. Inför valet 2010 blickar Klingspor bakåt på ett samhälle i upplösning, där skatten och det gemensamma inte håller ihop sina medborgare längre. I texten ”8 mars 1993” tänker hon på Barbro Backbergers bok Det förkrympta kvinnoidealet, ett avstamp för den kommande kvinnorörelsen: ”Nu har det gått 27 år. Jag undrar vad som hänt med kvinnobilden? Är det någon skillnad?” Klingspor konstaterar att 60-talets ideal var hemmafrun med glatt humör. På 90-talet är kvinnan ekonomiskt självständig men dignar under skönhetsidealen. Nu, tjugo år senare, tänker jag på shapingunderkläderna som plötsligt finns i alla butiker. ”Årets julklapp är passform” enligt en butikskedja. En modern form av korsett, lika obekvämt som det låter, jag har provat. Det är lite så det funkar med Agneta Klingspors tidsbok: Även om jag inte håller med i alla detaljer, får texterna mig att vilja tänka vidare. Som om omslagsbilden, där Klingspors blick och höjda pekfinger tycks ställa frågan: Hur ska det fortsätta?
