Lämmeln besitter sannerligen känsla för det dramatiska och makabra. I sällskap med hundratals medlämlar kastar den sig utför stup ned i havet, som drabbad av en hiskelig masspsykos.
I den fria teatergruppen Orkesterns senaste uppsättning blir denna lilla gnagare till en del av en världsomspännande strategi. Lämmelman gästspelar på Stockholms stadsteaters lilla scen Bryggan och ingår i projektet Fri scen, ett samarbete mellan stadsteatern och ett antal fria grupper.
Dramatikern Fredrik Glahns, regissören Olle Mårtens och scenografen Moa Möller har med små medel skapat en dystopisk stämning som de tre skådespelarna förmedlar via tre scenrum: En tankesmedja där det dricks kaffe och bläddras i papper, en tevestudio där en lätt lismande programledare håller hov varje kväll, och så ett slags ovanifrånperspektiv i form av tre rymdfigurers möte med det jordiska.
Vi förstår att allt detta hänger ihop på något vis. När Peter Nitschke, Niki Nordenskjöld och Emil Kekonius tar på sig sina klotformade vita rymdhuvuden och förvandlas till deltagande observatörer av mänskligheten är det dess mest destruktiva sidor de får erfara. De faller snabbt offer för frestelser som smågodis, alkohol, sex, våld och television.
Peter Nitschke slår sig lättjefullt ner i sin snurrfåtölj för att intervjua Niki Nordenskjölds författare om hur vi bör förändra vår livsstil för att undgå klimathotet. Nordenskjöld går in i den klassiskt undergivna kvinnorollen och försöker föra fram sitt budskap mellan förläget fnitter och urskuldande leenden medan programledaren raljerar över återvinning. Emil Kekonius gestaltar ”Stig Persson” som går till mothugg i ytterst oprecisa termer och med blicken stadigt riktad åt ett annat håll.
Bakom kulisserna planeras för hur folket och folken ska kunna övertygas om vad som är det bästa för dem (att någon annan ska kunna utnyttja deras resurser till exempel), och medlet är medierna, underhållning som samhällsbärare. Gästerna i teveshowen blir allt mer absurda, programvärden blir allt mer frustrerad, samtalen i tankesmedjan går i cirklar, rymdvarelserna faller allt djupare ner i dekadensen.
Föreställningen känns mer sammanhållen i sin första del, efter paus är upplägget visserligen ungefär detsamma, men vägen till upplösningen är lite för snårig för att det hela ska utmynna i något slags aha-upplevelse. Det finns en tydlig kontrast mellan det teoretiserande och abstrakta pratet kring sammanträdesbordet, det träffsäkra och humoristiska i talk showen och det visuella och naivistiska i rymdperspektivet. Det är ofrånkomligt att kasten ibland blir tvära, men det är ett intressant angreppssätt och pjäsen visar på komplexiteten i ett antal högst aktuella frågor: Vem har tolkningsföreträdet i en konflikt? Vem definierar frihet och demokrati? Och är det okej att kalla någon för isfitta i sin blogg?
