Långa, knotiga fingrar knådar en kletig deg som ringlar sig ner ur ett hål ovanför huvudet på en graciös gestalt. Händerna är magra och sirliga och degen de knådar bara fortsätter välla ut ur hålet, som häxans gröt i sagan som inte slutade växa. Lugnt och metodiskt tar kvinnan emot degen och formar den omsorgsfullt till en lång, smal sträng av deg som påminner betraktaren om fekalier och fallossymboler. Den organiska degen framstår som rent köttslig, i synnerhet som den verkar födas fram ur en slående vacker och voluminös Venus som sitter i ett rum ovanför den långa, knotiga kvinnan. Kvinnan ovanför heter Raqi, hon är fettaktivist till vardags (”size-acceptance activist” på engelska) och hennes fylliga gestalt väller precis som degen över alla brädder när hon knådar den i ett stort kärl mellan benen. I takt med att degen formas av kvinnorna omformas, och omformuleras, också de kvinnokroppar som knådar den. Skönhet framträder där vi inte är vana att uppfatta den, åtrå väcks där vi inte är vana att ana den.
Magasin 3 presenterar Mika Rottenberg för svensk publik i en magnifik utställning. Konstnären har tillsammans med konsthallen och curatorn Tessa Praun byggt upp flera fantastiska rum. Det är, säger Rottenberg, en viktig del av hennes arbetsmetod och process hur konsten formas av rummet och vice versa. Konsten möter rummet, kroppar möter arkitektur och två traditioner möts i de stora salarna. Å ena sidan finns här de, vid det här laget, traditionella visionerna om hur publiken kroppsligen uppmanas och utmanas att ta del av konsten genom hur utställningen är konstruerad. Det kan innebära att besökarna tvingas böja sina huvuden för att komma in och ut ur entréer, kisa och kanske hålla i sig för att hålla balansen i mörka korridorer, trängas på små bänkar i mörka rum iakttagandes suggestiva majestätiska bildskärmar. Å andra sidan knådas bokstavligen en specifikt kvinnlig och feministisk konsttradition in i de där arkitektoniska improvisatoriska byggnaderna och rummen. Långt tillbaka i den feministiska konsthistorien har kroppar, kön, hur andra har porträtterat kvinnor och hur kvinnor berättar om sig själva ofta stått i fokus. Inom samtida feministisk konceptkonst är det inte heller ovanligt att arbeta med naturmaterial och –metaforer.
Så gör även Rottenberg. Men hennes arbeten skildrar inte traditionella skönhetsideal med en kritisk blick. Istället beskrivs det som betraktas som avvikande på ett sätt som gör det både vackert och vanligt. Filmerna, bilderna och installationerna kan uppfattas som både överraskande och provocerande men det handlar ändå inte alls om effektsökeri. Däremot är det effektfullt och effektivt att mötas av en vägg som Rottenberg själv har knådat/skulpterat fram i lera. Den är äcklig och estetisk på samma gång. Produkten av ett hårt men antagligen lustfyllt arbete att kleta ut lera i formationer runt en kub ser frånstötande ut, medan de kroppar som skildras i arbete inte är det. Intresset för var objekt och kroppar börjar och slutar och för processen när kroppar arbetar är en av drivkrafterna. Rottenberg har anklagats för att köpa och exploatera kvinnors kroppar men har själv varit ett slags anställd åt en av kvinnorna som figurerar i utställningen (en av Rottenbergs gallerister) och erbjudits jobb av en annan.
Ett av de mer intressanta verken, Dough från 2006, handlar dock inte om en slutprodukt utan om att försöka (upp-)finna en ny måttenhet. Och det är just vad Rottenberg gör, i dialog med feministisk filosofi, crip teori, konceptkonstens kanon, publikens kroppar och mycket mer. Få utställningar tjänar mer på att inte beskrivas i ord än denna och få samtida konstnärskap är lika angelägna för en feministisk publik, men ingen, feminist feminist eller ej, bör missa Mika Rottenbergs utställning Sneeze to Squeeze på Magasin 3.
