Den svenska nationella berättelsen om när (och varför) hedersvåld blev ett politiskt problem säger att det var ett svar på mordet på Fadime Sahindal, kvinnan som bara två månader tidigare hade hållit tal i riksdagen för att skapa politisk uppmärksamhet kring ett samhälleligt problem: hot och våld mot kvinnor som inte accepterar familjens önskemål om giftermål, sexualitet och samlevnad.
Detta samhälleliga problem försiggick och fortsätter att existera oberoende av uppkomsten av begreppet ”hedersvåld”, men dess politiska genomslagskraft är intimt sammanbunden med det. Begreppet sätter gränser för vad som är möjligt att varsebli och tala om och följaktligen även för vilka åtgärder som är möjliga att formulera och få gehör för. Därför är det angeläget att kritiskt granska dess historiska användning och analysera dess effekter.
Den känslosamma berättelsen om det enskilda mordet som ett smärtsamt ”uppvaknande” till att ”hedersvåld” sker i ”vårt land” och talet om ”svek” mot ”flickor som lever under patriarkalt förtryck” är ett globalt fenomen samtida med ”kriget mot terrorismen”. Som Maria Carbin påpekar i sin tankeväckande avhandling Mellan tystnad och tal. Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik (2010):
”Runt om i Europa och i övriga västvärlden skapar i början av 2000-talet våld mot flickor och kvinnor ur etniska minoriteter stora rubriker. [---] Enskilda fall av våld mot unga kvinnor ur etniska minoriteter fungerar i många länder som startskott för etablerandet av nya frågor på den politiska dagordningen”.
Kultur som förklaring
Kännetecknande för etableringen av hedersvåld som politiskt problem är att det klassificeras under politikområdet ”integration” och/eller ”migration” och att förklaringsmodellen är kulturalistisk, det vill säga att hoten och våldet mot kvinnorna förklaras med hänvisning till ”kultur”. Enligt Carbin finns inte i Riksdagens sökmotor en enda träff på hedersrelaterat våld före år 2002. Första träffen kommer i slutet av 2002. Ett år senare finns 36 dokument och efter tre år 149 träffar.
Begreppet uppkom i ett sammanhang då föreställningar om ”mångfald” (samhället kännetecknas av etnisk och kulturell mångfald och att detta i grunden är positivt) och ”könsmaktsordning” (det finns en hierarkisk maktstruktur mellan kvinnor och män som determinerar deras plats och deras möjligheter och att detta är negativt) dominerade den politiska diskursen (om än inte praktiken). I det offentliga talet underströks att mångfaldstänkandet och könsperspektivet borde utgöra utgångspunkter för politikens utformning på alla områden.
Men när frågan om ”hedersvåld” introduceras i mångfaldsdiskursen bröt den mot dess tendens att betona det harmoniska och positiva i de mångkulturella ”mötena”. Mångfaldstänkandets integrationspolitik betonade vad Carbin benämner ”den lilla skillnadens politik”, det vill säga likheterna mellan svenska flickor och flickor från annan etnisk bakgrund och sällsyntheten av förekomsten av våld betonades. Efter mordet på Fadime intensifierades en mångfaldskritisk diskurs enligt vilken kulturell tolerans eller ”kulturrelativism” ledde till större utsatthet för flickor som tillhörde ”hederskulturer”. I en riksdagsmotion 2001 formulerade man detta i termer av svek:
”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur istället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle ha gjort om det gällt 'svenska' kvinnor.”
I detta sammanhang förvandlades, enligt Carbin, begreppet ”patriarkal familj” från att beteckna svenska familjer generellt till att referera till utomeuropeiska familjer. ”Patriarkala familjer” kom underförstått att syfta på invandrare och våld kopplat till dessa familjers patriarkala ordning förmodades ske i en stor fast okänd omfattning. Det nya politiska problemet klassificerades som integrationspolitik vilken började uppfattas som ”misslyckad” och vars misslyckande lastades på de invandrade patriarkerna.
Ideal förväxlas med verklighet
Nyamko Sabuni var en central figur i formuleringen av den uppfattning som Carbin kallar ”den stora skillnadens politik”. Mångfaldsdiskursens kritik mot det svenska samhällets bristande förmåga att hantera skillnader förvandlas hos henne till invandrarnas bristande förmåga att respektera svenska värderingar och lagstiftning. Integrationspolitikens målsättning om en ömsesidig anpassning byts ut mot målsättningen att invandrarna ska ta till sig svenska värderingar.
Jämställdhet formuleras som en av de grundläggande ”svenska värderingarna” som invandrare bör anamma och det görs till en princip för inkludering eller exkludering från den föreställda nationella gemenskapen. Att jämställdhet är en svensk egenskap behandlas om en självklar premiss vars innebörd inte preciseras. Det svenska skapas genom en sammanblandning av det ideala med det verkliga, observerar Carbin med hänvisning till Ylva Brune. Lagstiftningens jämställdhetsideal beskrivs som vad svenskar faktiskt gör.
Den nya integrationspolitiken liknar den gamla invandringspolitiken då den konstruerar invandrare som i behov att integreras medan svenskar framstår som redan integrerade. Integrationspolitiken inriktar sig nu att påverka attityder och värderingar. Mot detta ställdes en omfattande kritik av kulturalistiska förklaringsmodeller som bland annat innefattades i den stora utredningen av ”strukturell diskriminering”. Från detta perspektiv framstod den kulturalistiska tolkningen av mordet på Fadime som bisarr.
Masoud Kamali skrev: ”Modellen är enkel: ’män från hederskulturer slår ihjäl sina kvinnor’ med andra ord, kulturer (A) har lett till mordet på Fadime (B). Alltså var mordet på Fadime förutbestämt av det kulturella bagage som hennes far tagit med sig från den kurdiska delen av Turkiet [---] Om de som framhävt detta synsätt var konsekventa så borde de dra slutsatsen att pappan handlar efter sin kulturella övertygelse och då borde man arrestera kulturen och ställa den inför rätta istället för pappan”.
Begreppet hedersvåld gjorde det legitimt att föreslå åtgärder som gick ut på att tvinga ”invandrare” att lära sig ”svenska värderingar”. (Invandrarbegreppet användes och används fortfarande för personer födda i Sverige som inte ansågs eller anses vara riktiga svenskar).
Det avvikande våldet
Till en början fanns det motstånd mot hedersvåldsbegreppet från feminister som förespråkade teorier om könsmaktsordning. Utifrån ett sådant perspektiv kritiserades avvikelseteorier som placerade orsaken till våld mot kvinnor i individuell patologi eller social marginalisering. Istället såg man ”mäns våld mot kvinnor” som en fråga om kön och makt.
Detta synsätt ifrågasattes av de borgerliga partierna som menade att obalansen i maktförhållandet mellan könen inte kunde förklara att anmälningsfrekvensen av misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor ökat under det senaste decenniet. Tvärtom hade den ökat samtidigt som jämställdheten mellan könen ökat. Våld mot kvinnor sågs istället som en anomali i ett i övrigt jämställt samhälle. Inom denna diskurs representeras Sverige som ett ”föregångsland” och som liktydigt med jämställdhet.
En tudelning upprättas mellan vanligt våld och ”hedersvåld” där den sistnämnda avviker genom att vara ”kulturellt betingat” och en främmande kvinnosyn. Föreställningen om kvinnors gemensamma underordning övergår till föreställningen om att det är obegripligt hur de andra tänker. Det framstår som otänkbart att hedersmord ägt rum i jämställda Sverige.
Den svenska feminismens oförmåga att inkludera och förstå våld mot unga kvinnor med utländsk bakgrund debatteras och det påstås att feminister brister genom sin ovilja att tala om kultur och religion som förklaringar av kvinnoförtryck. Inom diskursen om könsmaktsordning introduceras tal om gradskillnader, svenska familjer är patriarkala, icke svenska familjer är ”strängt patriarkala”. Skillnaden mellan dessa ansågs vara att förövarna ansåg sig handla rätt och agerandet sades ha kollektiv sanktion.
Med den borgerliga regeringen skrivs hedersrelaterat våld in i begreppet ”våld i nära relationer” och betonar mänskliga rättigheter snarare än maktförhållandet mellan könen: ”Om vi stirrar oss blinda på könmaktsordningen riskerar vi dock att inte se hedersvåldet och våldet i samkönade relationer. Därför inkluderar vi i handlingsplanen också våld i hederns namn och våld i samkönade relationer”.
Makt förknippas inte med några strukturer utan förläggs till parrelationen eller familjen och framställs som ett problem som rör individuella rättigheter. Individualiseringen av det normala våldet skapas genom en yttre avgränsning: det avvikande kollektivt sanktionerade våldet. I ett tal hävdar Sabuni att:
”Vi lever i världens mest jämställda land. I världens mest jämställda land finns flickor som inte får välja vem de ska gifta sig med, när de vill gifta sig eller om de överhuvudtaget vill gifta sig. I världens mest jämställda land finns flickor som utsätts för könsstympning. I världens mest jämställda land finns flickor som utsätts för mödomskontroller. I världens mest jämställda land dödas flickor i hederns namn. Det finns röster, få men starka, som vill påstå att hedersrelaterat våld är samma våld som det traditionella mäns våld mot kvinnor. Jag vill påstå att detta är naivt, för att inte säga kulturrelativistiskt och rasistiskt. Det är vår skyldighet att bekämpa traditioner som riskerar att leda till allvarliga kränkningar av enskilda människors fri- och rättigheter”.
Svårt skilja ut våldet
Denna kulturalistiska diskurs tränger undan könmaktsdiskursen genom att begreppet ”hedersrelaterat våld” blir vedertaget. ”Hedersvåld” definieras och separeras från ett föreställt ”vanligt” våld mot kvinnor. Det hedersrelaterade våldet föreställs inte utlösas av individuell patologi, utan av kulturella och värderingsmässiga skäl. Idealtypen för det svenska våldet är däremot oplanerat, under ett onormalt psykiskt tillstånd och under det omgivande samhällets fördömande.
Marginaliseringen av könmaktsdiskursen sker genom att det kulturalistiska talet samtidigt reabsorberar vissa av dess element: hedersvåld sägs tillhöra det patriarkala våld som genomsyrar alla samhällen, samtidigt som det beskrivs som unikt och avvikande i relation till mäns våld mot kvinnor i allmänhet.
Trots försök att definiera och avgränsa begreppet visar det sig svårt att skilja från vanlig barnmisshandel och vanlig kvinnomisshandel, inte minst därför att många offer och förövare inte använder begreppet heder i sina berättelser.
Paradoxalt nog lyser de antropologiska undersökningarna av förövarnas och familjernas föreställningar om ”heder” och/eller om orsakerna till det våld de utövar med sin frånvaro. Mig veterligen finns endast den journalistiska intervjuboken Varför mördar man sin egen dotter? av Emric Gungör och Nima Dervish där bland andra Fadimes far Rahmi Sahindal intervjuas. Han hävdar för övrigt i det sammanhanget att begreppet heder varit irrelevant för honom, men ingen har brytt sig att undersöka detta vidare.
Carbin påpekar att flickorna har gått från ohörbarhet till att avkrävas tal. Men möjligheten att tala kommer med vissa restriktioner. Endast vissa utsagor passar in i ramarna.
Minoo Alinia menar i en artikel som förebådar hennes lovande undersökning av hedersvåld i turkiska Kurdistan (”Den jämställda rasismen och de barbariska invandrarna. ’Hedersvåld’, kultur och skillnadens politik” i Våldets topografier. Betraktelser över makt och motstånd, red Carina Listerborn, Irene Molina och Diana Mulinari, 2011) att den kulturalistiska hedersvåldsdiskursen har bidragit till rasifieringen av samhället. Den ”hederskultur” man hänvisar till som ”ursprunget” till förekomsten av ”hedersvåld” i Sverige placeras utanför tid och rum, som en orörlig och evig värld.
Men hedersvåld hos till exempel kurder i Kurdistan kan inte förstås utan hänvisning till dess sociopolitiska och historiska kontext, menar Alinia. Den hänger samman med konflikter angående de irakiska och turkiska nationella projekten från första världskriget, samt dessa staters politik gentemot kurder och andra minoriteter. Förtrycket mot kvinnor i form av kontroll över deras sexualitet och fertilitet sker i en kontext av marginalisering, fattigdom och analfabetism hos en grupp som särskiljs genom etniska gränsdragningar som exkluderar dem från tillhörighet i nationen. Dessa etniska gränsdragningar bildar i sin tur grund för politisk identitet och motstånd. ”I dessa fortgående processer har kvinnors kroppar och sexualitet blivit ett slagfält för olika nationalistiska projekt”, skriver Alinia.
Allomfattande förklaring
Med inspiration i Zizeks kritik av mångkulturalism menar Alinia att grunden för den nuvarande kulturalismen lades redan när mångkulturalismen var inflytelserik, eftersom mångkulturalismen kulturaliserar politiken. Politiska skillnader neutraliseras som ”kulturella skillnader” och mångkulturalismens ”tolerans” kan lätt förvandlas till intolerans.
Mer eller mindre ogrundade och generaliserande yttringar om invandrarflickor från ”patriarkala familjer” har blivit ett återkommande inslag i svensk jämställdhetsdebatt och understödjer den högerpopulistiska uppfattningen att hoten mot den svenska jämställdheten kommer från ”främmande” män i en diskurs där etnicitet omvandlas ”från maktstruktur till egenskap och kultur till något fast och ogenomträngligt som existerar utanför tid och rum”. De andra betraktas antingen som offer eller förövare och passar man inte in i dessa kategorier uppfattas man som ”försvenskad”.
”Hederskultur” fungerar som en allomfattande förklaring. När ”hederskultur” aktualiseras som förklaring behöver man ingenting veta om det specifika fallet: människors historier, sociopolitiska och historiska villkor är ovidkommande.
Alinia citerar ett samtal mellan Jimmy Åkesson och Gudrun Schyman där Åkesson anklagar Schyman för att blunda för det verkliga kvinnoförtrycket som sker i Sverige: ”När ni i ditt parti ägnar er åt att bekämpa vårdnadsbidrag, ni vill ha en kvoterad föräldraförsäkring, ni jobbar för att få genuspedagogik i förskolor, och ni ska genomföra en mansskatt och vad nu det kan vara för någonting, så blundar ni för det verkliga importerade förtrycket. Ni blundar för hedersförtrycket”.
Alinia menar att Åkesson egentligen inte bryr sig om ”invandrarkvinnor” som verkliga fysiska personer utan för honom är de en symbol för de andra nationernas underlägsenhet. Invandrarkvinnor och svenska kvinnors kroppar blir brickor i spelet för nationell identitet. I detta liknar kurdisk och svensk nationalism varandra: kvinnor ses som biologiska och kulturella reproducenter av kollektivet och symboler för nationen.
Mer skada än nytta
Hedersvåldskulturen är en del av en process där den svenska identiteten och självbilden konstrueras och upprätthålls, hävdar Alinia. Den fråntar människor deras individualitet och klumpar ihop dem i kategorier som blir föremål för hat och åtgärder. När jag försöker summera intrycken från min läsning om den politiska uppkomsten och nyttan med hedersvåldsbegreppet är resultatet kritiskt: hedersvåld som politiskt begrepp gör mer skada än nytta.
Det arbete begreppet gör är att särskilja olika typer av våld utifrån etnicitet och kultur (den ena typen av disciplinärt våld blir kulturellt omarkerad och normalt och den andra kulturbetingad och avvikande) samt postulerar ”hederskultur” som orsaksförklaring till det påstått kulturbetingade och avvikande våldet.
Vidare marginaliserar, inkorporerar och neutraliserar hedersvåldsbegreppet den tidigare förhärskande förklaringsmodellen om en universell könsmaktsordning (som särskiljde olika typer av våld utifrån kön samt postulerade ”manlig överordning” som orsaksförklaring till ”mäns våld mot kvinnor”).
I den borgerliga regeringens användning av begreppet framställs den dominerande kulturen som redan jämställd (även om individuella brott mot mänskliga rättigheter fortfarande sker och bör bestraffas) och förekomsten av hedersvåld beskrivs som en anomali i ett i övrigt jämställt land. Hedersvåldsbegreppet osynliggör således strukturella orsaker till våld mot kvinnor bland dem som betraktas som ”etniskt svenska”.
Begreppet ”hedersvåld” används av populister och nationalister i konstruktionen av svenskhet som civiliserat, modernt och jämställt samt utomeuropeiskhet/islam som barbariskt, omodernt och kvinnoförtryckande vilket är den ideologiska grunden för deras politisering av invandring som ett allvarligt hot mot nationen.
Slutligen används hedersvåldsbegreppet som slagträ mot den antirasistiska kritiken av produktionen av etnisk och kulturell skillnad som exkluderingsprincip, samt mot påpekanden om strukturell diskriminering.
Begreppet har utmynnat i en rad åtgärder som kan indelas i upplysning, stöd för brottsoffer, lagstiftning samt migrationsreglering. En stor del av upplysningsåtgärderna har inriktat sig på att utbilda myndighetspersonal, skolpersonal, poliser och socialarbetare i ”identifieringen” av ”hedersproblematik”.
Normerande lagar
Det har också lett till utbildning av skolbarn om ”hedersvåld” samt vilka rättigheter de har i det svenska samhället. Utbildning av män ”från hederskulturer” i ”svenska normer och värderingar” har till en del bedrivits inom sfi-utbildningen och genom insatser från frivilligorganisationer. Tonvikten i stödet för brottsoffer har varit att ge kvinnor möjlighet att lämna familjen och försätta sig i säkerhet vid akuta konfliktsituationer, så kallad ”exit”.
Föreslagna lagstiftningsåtgärder har haft en normerande inriktning, många gånger har lagstiftningsområdet dubblerat redan gällande lagstiftning med motiveringen att samhället önskar markera sitt avståndstagande specifikt för målgruppen (människor tillhörande ”hederskulturer”). Slutligen har möjligheter för familjeåterförening (den största posten för utomeuropeisk invandring i den nuvarande restriktiva invandringslagstiftningen) på olika sätt begränsats med hänvisning till hedersproblematik.
De åtgärder som mest påtagligt är kvinnorna till hjälp (stöd vid akuta konfliktsituationer och kunskap om sina rättigheter) är inte beroende av hedersvåldsbegreppet för att komma till stånd utan fanns redan när könmaktsperspektivet var förhärskande. Redan då var dock ”exit” ett i akuta situationer nödvändigt men långsiktigt ofta mindre lyckat tillvägagångssätt. Det är tveksamt om de restriktivare reglerna för familjeåterförening stärker mer än försvagar minoritetskvinnors position i det svenska samhället. Och de åtgärder som mest intimt hänger samman med begreppet, upplysningsåtgärderna, leder troligtvis till en märkbar ökad anmälningsfrekvens av ”hedersvåld”, men bidrar det till att problemet minskar?
