Ett stycke lysande journalistik. Daniel Velasco på Sveriges Radio hyllas med rätta för dokumentären Den fastspända flickan som sändes i två delar under januari.
I mina öron är Den fastspända flickan också ett exempel på ett stycke lysande feministiskt medveten journalistik. Daniel Velasco avslöjar flera nivåer av patriarkatet.
Dokumentären handlar om flickan Nora som under hela sin uppväxt fullständigt krossats av systemet. Att hon överlevt tyder på en enorm inre styrka – en stark kvinna. Velasco belyser bland annat hur Nora, med självskadebeteende, på ett behandlingshem kunde prostituera sig för att få tag på droger. Personalen hade kännedom om hur hon försvann från hemmet långa stunder men forskade inte vidare i saken. De män som köpte Nora kunde av hennes många ärr se att det här var en flicka som inte mådde bra. Nora våldtogs på grövsta sätt av Göran Lindberg, en högt uppsatt polischef, när hon var 17 år. Han är dömd för detta och flera andra sexuella brott.
Det trauma som uppstod på grund av våldtäkten negligerades helt av de vårdinrättningar Nora kom i kontakt med. Hon utlovades terapeutisk behandling som egentligen aldrig kom igång. Vid ett tillfälle stal Nora mediciner på sitt boende i akt och mening att ta livet av sig. En personal stoppade det hela och ett fysiskt bråk uppstod – men följd att Nora polisanmäldes och dömdes för misshandel. Hon kom i behandling hos en psykiatriker, Ola Gefvert, chef för närpsykiatrin i Enköping. Den behandling hon får där är en närstudie i patriarkalt förtryck. För att kunna dokumentera detta har Nora försetts med en dold mikrofon, en metod som är omdiskuterad. I det här fallet är metoden nödvändig för att visa dels hur just Nora behandlas, dels hur flickor med självskadebeteende allmänt betraktas av psykiatrin. Och; hur en man med formell makt kan bemöta och behandla en totalt maktlös person.
Nora ber om att hon vill få en kvinna som behandlare när det gäller att bearbeta det grova sexuella övergrepp hon utsatts för. En ganska självklar önskan. Även om en man naturligtvis kan ge god terapi kan en kvinna inge trygghet och en känsla av säkerhet som positivt bidrar till behandlingen. Doktor Gefvert menar att bearbetning inte behövs – ”ingen i vården tror på bearbetning längre”. Han påpekar att hon har en terapeut – en man – som Nora inte känner sig trygg med.
På vägen genom Behandlingssverige har Nora fått en borderline-diagnos, vilken är vanligt att ge flickor med självskadebeteenden. I sin tur har diagnosen lett fram till en behandling som är mycket diskutabel. Den går ut på att behandlaren inte ska ta hänsyn till patienten eftersom denna anses vara manipulativ och uppmärksamhetssökande.
I själva verket saknar vården kunskap för att behandla personer – oftast flickor och unga kvinnor – med självskadebeteenden. Borderline är slags slaskdiagnos och som slask behandlas både Nora och andra flickor. Inte sällan har de hamnat på rättpsykiatriska avdelningar med bältesläggning och andra tvingande ”behandlingar”.
För ett antal år sedan var det en annan grupp kvinnor som behandlades på ett likartat sett, som sågs som svårbehandlade och manipulativa, nämligen flickor med anorexi och bulimi. När jag hade sjukdomen, i början av 1980-talet, var den knappt känd. Tio år senare, när jag var engagerad i en patientorganisation, vittnade många unga kvinnor och hur illa vården bemötte dem. På detta område har en del hänt, bland annat har synen på de drabbade delvis förändrats och behandlingsmetoder utvecklats.
I en sekvens förklarar Ola Gefvert att Nora ”horade” innan hon blev våldtagen. Velasco låter inte uttalandet passera utan ställer Gefvert till svars så att det framgår att han faktiskt anser att kvinnor i prostitution får räkna med/förtjänar att bli våldtagna. Han banaliserar hennes vårdbehov genom att insinuera att Nora ljugit om våldtäkten – trots att Göran Lindberg är dömd för brottet.
Sammantaget; genom ämnesval, metod och intelligenta följdfrågor skildrar Daniel Velasco den patriarkala makten, både den formella och den informella. Briljant.
