Nätkärleken fortsätter strömma in i form av hundratals mail och meddelanden. Det är superfint och jag blir otroligt berörd och glad över att så många reagerat och upprörts över hatet och hoten.
Trist och allvarligt är att en del av media nu diskuterar detta som ”näthat” när det i själva verket handlar om ett kvinnohat. Ett kvinnohat som hör ihop med den övriga diskrimineringen av kvinnor.
Kvinnohatet tar sig många olika uttryck, alltifrån lönediskriminering, underrepresentation av kvinnor i styrelser och på chefspositioner, det obetalda hushållsarbetet som kvinnor till största delen utför, och inte minst i form av den misshandel och det sexuella våldet som hotar oss i såväl vår absoluta närhet (våra hem, våra partners) som i det offentliga rummet. Allt detta är uttryck för kvinnohatet och signalerar till både kvinnor och män att kvinnor är mindre värda. Vi måste våga se aggressionen som ligger bakom det faktum att kvinnor får en sämre lön än män. Till exempel. Och så vidare.
Vi måste också våga se den aggression som ligger bakom mäns våld mot kvinnor och det sexuella våldet som finns i alla flickor och kvinnors absoluta närhet. Hur denna realitet hör ihop med det hat och hot som uttrycks på nätet och i mail. Det är givetvis ingen slump att så många av hoten uttrycker detta bokstavligt: vi ska dö, våldtas, misshandlas. Hot som återspeglar verkligheten.
Om vi inte vågar närma oss detta kvinnohat utan fortsätter diskutera det i termer av ”näthat” kommer det aldrig bli en förändring. Att prata om kvinnohatet som ”näthat” är att förenkla ett mycket komplext samhälleligt utbrett problem.
Detta är en samhällsfråga som bränner och rör något mycket svårt och smärtsamt; män som hatar kvinnor. Det är på tiden att vi rannsakar vår nationella självbild som ett jämställt och tolerant land och vågar se mörkret som finns här mitt ibland oss. Våga se och diskutera männen som hatar kvinnor. Ett hat som så gott som alltid går hand i hand med rasismen och den diskriminering som existerar sida vid sida med diskrimineringen av kvinnor.
