Lasagne, spagetti och köttfärssås och spagetti bolognese. Tesco, Findus, Comigel och ett flertal länder i Europa är hittills under luppen för hästköttsskandalen. Brittiska politiker anklagar Polen trots att senare uppgifter tyder på att hästköttet kommer från Nordirland.

I samband med skandalen uppmärksammas de mystiska försvinnanden av tusentals hästar varje år – hela 9000 hästar endast i Sverige som nu ska utredas om de blivit innehåll i djupfrysvaror.

I allt detta virrvarr av anklagelser, polisanmälningar och häftiga reaktioner känner jag mig handfallen. Det är som om vi talar om helt olika saker. Människor hisnar över det fruktansvärda i att äta hästkött men tar ingen som helst beaktning i att det uppenbarligen anses vara mer okej om det hade varit nötkött.

Ett annat djur – ett annat liv? Det är tydligt att den så kallade ”skandalen” har ett högt mått av så kallad köttnormativitet. Köttnormativitet är ett begrepp myntat av Lisa Gålmark och hänvisar till de oerhört starka samhällsnormer som finns i att äta kött utan att diskutera djurens och miljöns betydelse.

I Lisa Gålmarks bok Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur-människa relationen (2005) diskuterar hon liknelsen mellan patriarkala strukturer över kvinnors kroppar och människans maktfullkomlighet över djurens. Trots att en del feminister försökt att föra upp en diskussion om hur människans köttnormativitet grundar sig i en ideologi där vi ser oss ha rätt till djurens kroppar – i dubbel bemärkelse.

Vi använder dem för mjölk-, ost-, och äggtillverkning, för skinn och läder och för deras kött. Och trots diskussioner om hur köttkonsumtionen är den idag absolut största miljöboven och trots bevis på slakterier och ”fria gårdar” där djuren torteras och dör i sin egen avföring når aldrig kritiken några konsekvenser. Och nu när medierna bevakar hästköttskandalen anses det vara en skandal endast med tanke på företagens falska marknadsföring och inte på grund av låt säga – de tusentals hästar som försvinner varje år, den enorma köttkonsumtionen och det fruktansvärda svinnet av dödat kött detta kommer leda till.

I en intervju förklarar Lisa Gålmark hur förtryck av djur historiskt sett använts som en förebild för att förtrycka människogrupper. Kuvande och slaktande av djur, liksom förtigande av det som skett tränar människor i emotionell förhärdning. Förtrycket av djur är därmed också nära sammankopplat med förtryck av människor i form av kvinnoförtryck och imperialism. Det är fascistoida ideal som påverkar hela samhällen och det är knappast en slump att i denna djur-, och kvinnoföraktande värld är vapen-, och köttindustrin och sexhandeln de mest lukrativa.

Jag förvånas ständigt över hur djurens rättigheter och miljöns påverkan alltjämt är en icke-fråga – även inom feministiska och antirasistiska kretsar. Jag tror inte att det handlar om en illvilja – jag har själv ätit kött utan att funderat över det motsägelsefulla i att förespråka allas lika rättigheter och samtidigt tycka mig ha rätt till andras liv. Det tycker jag inte längre. Jag är övertygad om att köttnormativiteten är nära sammankopplad med patriarkat och rasism och det är något jag vill kämpa emot – då kan en inte äta produkter som skapats genom död och tortyr.

När Way out West annonserade att de endast skulle ha en köttfri servering på sitt festivalområde utbröt frustrerade röster om inskränkandet av ”valfrihet” och när frågan om köttskatt nyligen hamnade i hetluften dundrade liknande åsikter in på arenan. Aldrig når frågan dess kärnpunkt – aldrig är det ens någon som nämner den process som sker innan någon kan hålla en förpackning lasagne i handen.

Hur kan 9000 hästar försvinna spårlöst utan att myndigheter vill utreda det? Hur kan tusentals hästar försvinna utan konsekvens tills dess att vi får reda på att hästarna kanske malts ned till köttfärs? Varför anses hästkött vara så pass chockerande att ha i en lasagne medan tusentals kor inte anses ha samma levnadsvärde? Är det för att hästar anses finare än kor? Oavsett blir jag frustrerad över denna diskussion där myndigheter skyller på andra och företag skyller på underleverantörer utan att komma till själva huvudpoängen.

Det krävs en diskussion om något som skulle ha rätt att få kalla sig för ”skandal” nämligen köttkonsumtion, slakteri av djur och djurrättsfrågor. Inte en upprörd diskussion om försvunna hästar och förlorade pengar utifrån ett kapitalistiskt perspektiv utan ifrån ett perspektiv där vi ser allt liv som liv och inte som mat i en djupfrys.