– Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få vara feminist i de sociala mediernas era, det har gjort det lite enklare för oss. Vi har fortfarande väldigt långt kvar när det gäller att förändra hur människor tänker kring hur kvinnor ska vara, men jag känner att vi gör skillnad, säger Jenna Price, studierektor för journalistutbildningen på University of Technology Sydney och en av Destroy the Joints grundare.

Namnet på Facebook-gruppen som i dag har över 25 000 medlemmar kommer från ett uttalande som radioprataren Alan Jones gjorde i sitt program i höstas. Han hävdade att kvinnor i Australien ”destroy the joint” och exemplifierade med flera kvinnor på högt uppsatta positioner, däribland Sydneys kvinnliga borgmästare Clover Moore. Alan Jones menade helt enkelt att kvinnor på höga positioner förstör gemenskapen, underförstått den manliga gemenskapen i de övre maktskikten.

Provokationen blev snabbt uppmärksammad i media och resulterade först i hashtaggen #destroythejoint på Twitter, där kvinnor över hela Australien berättade hur de förstörde gemenskapen, bara genom att vara kvinnor. Och snart hade Facebook-gruppen med samma namn bildats.

Inte för lätt

Alan Jones tvingades ganska snart att be om ursäkt, men när han under en presskonferens fick frågan om han trodde att skandalen skulle påverka programmets annonsörer svarade han bara: ser det ut som att de är på väg härifrån? Det fick Jenna Price och Destroy the Joint att agera.

– Du vet hur man viftar med ett rött skynke framför en tjur för att hetsa upp den? Så var det för oss, det där uttalandet blev som en utmaning och inom en vecka hade alla annonsörer lämnat honom tack vare vår bojkottningskampanj, säger Jenna Price.

I januari kvalade gruppen in som nia på tidningen Daily Lifes lista över Australiens 20 mest inflytelserika kvinnoröster och antalet medlemmar i gruppen växer för varje dag. Trots det får Jenna Price ofta höra att det bara är ”klicktivism” – aktivism genom ett klick på en Facebook-sida – ett engagemang som egentligen inte står för så mycket eftersom det är alldeles för lätt. En kritik som Jenna Price snabbt avfärdar.

– Om det handlar om en grupp människor som gör någonting tillsammans, vad är i så fall skillnaden mot till exempel Röda Korset eller Amnesty? Det här är en grupp människor som har samma mål och det som förenar dem är en Facebook-sida, säger hon.

Utbildning nyckeln

Jenna Price har svårt att jämföra Australien med andra länder eftersom hon aldrig har bott någon annanstans. Men att Australien har en lång väg kvar till jämställdhet mellan könen råder det inga tvivel om, menar hon. Även om landet har en kvinna som premiärminister så är bara 30 procent av parlamentsledamöterna kvinnor. Löneskillnader mellan män och kvinnor är ett annat problem som landet har svårt att få bukt med och som Jenna Price ser som en av de största utmaningarna. I januari presenterade regeringen statistisk som visar att skillnaden i ingångslön mellan män och kvinnor har ökat under 2012 och är nu uppe i som mest 17 procent inom vissa yrken.

Nyckeln till framgång tror Jenna Price ligger i utbildning. Och en del av den utbildningen måste börja samma dag som vi föds.

– Du kan inte uppfostra en son att tro att han har rätt till precis allt för att han råkar ha en penis, eller för den delen uppfostra en dotter att hon ska ta ett större ansvar för familjen för att det är hon som föder barnen. Det handlar om att få folk att förstå att de har ett val, säger hon.

Starkare röst

Destroy the Joints framgångar har kallats för en feministisk online-revolution. Jenna Price tycker att revolution låter blodigt, men annars är hon beredd att hålla med. För skillnad gör de.

Sedan bojkotten mot Alan Jones har gruppen bland annat fått ett underklädesföretag att backa från ett sexistiskt uttalande på sin Twitter-sida, fått ett telefonbolag att sluta ta betalt av våldsutsatta kvinnor som vill ha hemligt nummer och uppmärksammat sexisitiska nollningslekar på ett universitet.

– Vi har en starkare röst nu. Med Facebook och Twitter kan man klaga mycket bara med hjälp av sitt tangentbord, och det är bra. Förut kunde man klaga inför döva öron, det var svårt att göra sin röst hörd om du inte hade ett stort fackförbund i ryggen eller liknande. Nu kan vi säga ifrån väldig många samtidigt bara genom att använda samma hashtag, säger Jenna Price.