Med utgångspunkten i Virginia Woolfs A room of one’s own diskuterar den etnologiska tidskriften Nätverket (nr 18) begreppet rum. I beskrivningen skriver Nätverket bland annat: ”Denna volym av Nätverket har temat ”Kvinnor gör rum” och är en utlöpare av en session på den 32:a Nordiska etnolog- och folkloristkongressen i Bergen i juni 2012. Tanken bakom sessionen var att länka den tidiga kvinnorörelsens frågor och centrala feministiska verk, såsom Virginia Woolfs Ett eget rum (1929, sv. utgåva 1958) och senare Marilyn Frenchs Kvinnorummet (1977, sv. utgåva 1978), till nutida sammanhang”.

I sitt nummer för 2013, Kvinnor gör rum, diskuteras olika typer av rum, så som att få ta del av utbildning, skapa sig ett eget utrymme i hemmet genom att spela datorspel, att ta sig rum i musiken, genom att skapa olika forum och genom klädval och yrkesroll i prästskapet.

Inledningen är skriven av Susanne Nylund Skog och följs av Lena Marander-Eklunds ”Jag ville bli något!”. Kvinnors drömmar om utbildning på 1950-talet i Svenskfinland. Marander-Eklund diskuterar här kvinnors rätt till högre utbildning där en yrkesutbildning ibland omöjliggjordes på grund av äktenskap eller på grund av förväntningarna på hur kvinnor skulle uppfylla rollen som mor, fru och hemmafru. Tidningar så som Hemmets veckotidning och Femina uppmanade moderna kvinnor att utbilda sig. Samtidigt ansågs utbildning konkurrera med äktenskap och vara onödigt eftersom kvinnorna ändå skulle gifta sig. Unga kvinnor ansågs ”ta” utbildningsplatser från de män som återvände från kriget och uppmanades att lämna plats. Marander-Eklund menar att yrkesutbildning har skapat rum för kvinnor parallellt men det rum som skapas genom äktenskap och ett hem och ofta har de två konkurrerat.

I Charlotte Hagströms Rum för spel: Att få, ta och skapa utrymme diskuterar Hagström datorspelande mammor och undersöker den tid och utrymme som läggs på spelande, samt konflikter, lösningar och hur spelande kan vara en kontroversiell aktivitet för vuxna kvinnor som är mödrar. Hagströms artikel är intressant eftersom fokus ofta läggs på våld och aggressivitet i datorspel med unga män som respondenter.

Andrea Dankić skriver i A room moderately one’s own: The negotiation of place through stories of authenticity construction among an artist and her musical followers om den svenska reggae- och hip-hop artisten Hanouneh och hennes publik. Dankić fokuserar även på smeknamn och väver ihop vikten av att “äga” ett namn och hur detta namn kan reflektera en persons bakgrund och upplevelser. Artikeln diskuterar även västerländskt privilegie och hur en person, genom sina upplevelser, kan skapa ett genuint rum för sig själv och för andra.

I artikeln, Kvinnor skapar kyrkorum: Kvinnliga präster, kläder och yrkesroll diskuterar Birgitta Maurling hur kvinnliga präster har skapat rum, platstagande och en identitet i relation till objekt så som prästkläder. Maurling reflekterar över hur hennes respondenter skapar sitt rum genom att mycket medvetet och seriöst välja kläder som uppvisar deras önskan att vara feminina och kvinnliga utan att få för mycket uppmärksamhet och fortfarande vara seriösa. Respondenterna ville känna sig värdiga och representiva medan de klädde sig bekvämt och efter deras egna personligheter. I artikeln framgår det hur viktigt det är att vara både präst och kvinna men att samtidigt smälta in och vara diskret och neutral.

Cecilia Fredriksson diskuterar alternativ konsumtion och frihet i artikeln Shabby chic och slitenhetens estetik. Fredriksson beskriver en rörelse och inredningsmetod, shabby chic, där kvinnor har tagit mycket plats och rum genom att uppleva skaparglädje med fokus på att återskapa, att ta del av miljöns helande krafter och att lägga tid på historia, hälsa och unika ting. Kvinnor har skapat detta forum genom olika hemsidor och bloggar där inredning ofta diskuteras i samband med hälsa, familjeliv och längtan efter att skapa unika ting.

Ida de Wit Sandströms artikel Att sälja det goda livets estetik: Kvinnliga rum i kustens kommers snuddar vid Fredrikssons tema och reflekterar över hur kvinnor har skapat kommersiella rum vid kusten, med fokus på små och personliga butiker. Sandström beskriver den tid, planering och energi som är viktig för att kvinnorna ska lyckas skapa ”rätt känsla” i sina butiker. Respondenterna betonar vikten av att det ska kännas som hemma, lite lagom slitet och mysigt. Sandström skriver att: ”Detaljhandeln utgör således en arena för de komplexa processer av självförverkligande, kommunikation samt identitets- och meningsskapande aktiviteter och praktiker som vi i dag vet att konsumtion kännetecknas av” (s. 43).

Den avslutande artikeln heter Comics and Cultures: Narrating the Self and Other in Persepolis och är skriven av Shereen Honary. Honary diskuterar hur vi skapar rum genom identitet och att rum kan tas ifrån oss när andra människor tvivlar på eller ifrågasätter vår identitet och var vi anses höra hemma eller komma ifrån. Honary driver frågor så som hur vår identitet kan förändras genom möten med andra människor och hur andra kan påverka hur vi ser oss själva. Honary diskuterar även hur en person kan finna sitt eget rum och sin egen identitet i livet mellan två länder. I andras ögon, och i båda länder, står huvudpersonen utanför och anses annorlunda.

Kvinnor gör rum använder begreppet rum och utvecklar temat och vrider och vänder på det. Varje artikel fokuserar på ett sätt att se rum och samtliga artiklar har grund i klassiska och välkända feministiska källor och texter, vilket visar på att klassiska texter kan vara mycket relevanta i dag. Några av artiklarna mer uppenbara och självklara än andra men samtliga är tänkvärda och det breda urvalet av texter visar på många olika sätt att använda sig av begreppet rum.