Låt mig erkänna det: när jag hörde att en grupp företagerskor inom välfärdsbranschen valt att kalla sig ”Välfärdens Grupp 8” blev jag först bara glad och tänkte inte på att försvara varumärket. Så bra att Grupp 8 inte längre är pestsmittat utan tvärtom betraktas som några som är värda att efterlikna och rent av låna lite glans från!

Sen läste jag vad de nya åttorna skrivit på SVT:s debattsida och repliken från några av mina systrar i den riktiga Grupp 8 och blev mer tveksam.

Välfärdsföretagarna försvarar, begripligt nog, rätten att driva sina företag med vinst. Inget företag överlever i längden om det inte går med vinst. Men genom att bagatellisera de uppseendeväckande profiter som en del vårdföretagare har gjort, ofta på gamlas och sjukas bekostnad, ställer de sig enligt min mening på fel sida. Frågan är om inte jätten Glufsglufs, i form av riskkapitalägda koncerner som Carema och Attendo, är ett mycket större hot mot den typ av företagande de själva representerar än ett aldrig så mansdominerat LO.

Oinfriade förhoppningar

Jag har själv för Nuteks och senare Tillväxtverkets räkning skrivit två korta böcker om kvinnors företagande, Varför ska kvinnor starta företag? och Varför ska kvinnor låna pengar? Båda kan beställas gratis från Tillväxtverket eller laddas ner. När jag arbetade med Varför ska kvinnor starta företag? (läs den gärna!) hade jag anledning att granska mina egna och andras (van)föreställningar om företagande men också de förväntningar som knöts till just kvinnor som företagare. Min egen inställning formulerade jag så här:

Om vård och omsorg ska privatiseras, ursäkta ”konkurrensutsättas”, finner jag det trots motargumenten önskvärt att kvinnor får möjlighet att ta ansvar för förändringen. Ett skäl är rent egoistiskt: som framtida föremål för äldrevård tror jag att det kan bli bättre lösningar. Ett annat är samhälleligt: jag är övetygad om att man kan få ”mer för mindre” genom småskaliga lösningar och större närhet mellan beslut och utförande. Ett tredje är att kvinnors ”tysta kunskaper” förtjänar att användas bättre och att det bara kan ske om de får större makt över sitt arbete. Självfallet skulle dessa förändringar kunna ske även inom den offentliga sektorns ram, men kanske behövs det ett yttre hot för att driva fram dem.

Tyvärr blev det för varje år som gick allt tydligare att dessa förhoppningar sällan infriades.

En forskningsrapport från Linköping berättade en riktig solskenshistoria om ett sjukhem för äldre, ägt och drivet av fyra sjuksköterskor. Hemmet hade funnits i nästan tio år och fungerat till allas belåtenhet. Någon tanke på att sälja till en stor aktör hade ägarna inte:

”Vadå, byta en koloss mot en annan?” Så, i en enda mening, ja faktiskt i en parentes i forskningsrapporten, meddelades dödsdomen: (Upphandling inleddes september/oktober 2003, och i december innan denna studie trycks får Sjukhemmets ägare besked om att de har förlorat upphandlingen.) Så slutade den solskenshistorien.

Perversa incitament

Sanningen är att det som från början marknadsfördes som reformer för mångfald och valfrihet är på väg att förvandlas till ett oligopol, där några få stora företag dominerar marknaden. Det är snarast den utvecklingen som kan hota även Välfärdens Grupp 8:or.

Tyvärr är nästan ingenting så enkelt som man skulle kunna önska. Och det gäller inte bara ”högerns” utan också ”vänsterns” käpphästar. ”Bort med vinst i välfärden” låter kanske som ett bra mål men är långt ifrån färdiganalyserat. Och att vården kan korrumperas av perversa ekonomiska incitament även om den är landstingsägd visar Maciej Zarembas artikelserie i DN.