Erik Lindman-Mata och Sigrid Mikaelsson-Rehnberg framför i ett debattinlägg i Feministiskt Perspektiv den 8 mars kraftig kritik mot hur processen att reducera Malmö högskolas utbildningsutbud inför 2014 har skett och mer specifikt den roll man anser att jag som rektor har haft i denna process.

Debattartikeln målar upp en despotisk rektor som ensam på sin kammare med högskolans kurskatalog framför sig stryker kurser och program, helt driven av sina personliga vendettor. En rektor med drag av både Machiavelli och Don Quijote.

Sanningen är att Malmö högskola liksom många andra svenska lärosäten genom de senaste årens riksdagsbeslut har fått reducerat utbildningsuppdrag och därmed anslag. Som rektor och myndighetschef är det mitt ansvar att se till att högskolan anpassar verksamheten efter ekonomin. Tyvärr innebär det att högskolan nu behöver införa antagningsstopp på fyra program och på ett stort antal kurser. Tyvärr innebär det också att vi behöver reducera vår personalstyrka. Vilka kurser och program som drabbas har helt arbetats fram inom högskolans fakulteter. Man har tagit hänsyn till bland annat studentintresse och efterfrågan på arbetsmarknaden. Mitt ansvar är att se till helheten och att de negativa effekterna för högskolan vid nerdragningen blir så små som möjligt.

Utan några sakliga argument kopplas antagningsstopp på kurser samman med högskolans jämställdhetsarbete och att jag skulle vilja rasera detta. Hur kommer man till en sådan slutsats? Jämställdhetsarbetet har fortsatt högsta prioritet på Malmö högskola. Det arbetet består av många olika delar och har mycket lite att göra med vilka kurser som högskolan erbjuder.

Lindman-Matas och Mikaelsson-Rehnbergs artikel innehåller en rak sakfel. Till exempel läggs inte ”samtliga genusinriktningar” ned – Genusvetenskap I, 1–30 hp finns kvar, övriga har antagningsstopp. Och genusvetenskapen vid Malmö högskola har inte fått godkänt i Högskoleverkets utvärdering (se http://kvalitet.hsv.se/resultatsok) – den bedömdes aldrig eftersom det skrivits för få kandidatuppsatser under de tre senaste åren (mindre än 5 sammanlagt). I övrigt talar debattartikeln för sig själv och det är inte meningsfullt att bemöta den i detalj.

I anslutning till artikeln anges att skribenterna innehar förtroendeuppdrag inom Grön Ungdom och jag vill avsluta med en stilla undran om det verkligen är Grön Ungdoms åsikt att den viktiga diskussionen om högre utbildning och forskning i Sverige ska bedrivas på debattartikelns argumentationsnivå?