Snart har det gått ett år sedan Carin Götblad utsågs till nationell samordnare mot våld i nära relationer. Härom veckan krävde hon att berörda myndigheters ledare ska prioritera frågan strategiskt, hon filar på en samarbetsplattform och vill att regeringen gör våldet till en folkhälsofråga. Uppdraget är det svåraste hon haft, men inte omöjligt som en del hävdat:
– Vi kommer att göra skillnad, säger hon.
Först den här veckan blev gruppen som arbetar kring Carin Götblad fulltalig. Uppdraget omfattar allt våld i nära relationer – misshandel av kvinnor och barn, med och utan funktionsnedsättning, hedersvåld, missbrukande kvinnor, äldre kvinnor, kvinnor och barn med funktionsnedsättning, män.
– Jag har lett många stora utredningar och har aldrig haft ett uppdrag som varit så komplext.
– Det är sida upp och sida ner med goda politiska intentioner som jag verkligen delar. Jag tolkar mitt uppdrag såhär: Jag får lägga mig i vad jag vill och föreslå vad jag vill, med särskilt fokus på rättsväsendet.
Myndigheterna anklagas med rätta för att arbeta i stuprör, enligt Carin Götblad. Hon har sett tillräckligt för att inte förvånas över att viktig information faller mellan stolarna.
– Som gammal chef går jag alltid ner på det konkreta, skruv och mutter, hur jag ska hitta ett sätt som fungerar i den grå vardagen för de som jobbar. I dag finns det inte kan jag säga.
Samlade berörda parter
En avgörande faktor är att frågorna inte alltid hanteras på strategisk nivå. Därför samlade hon och statsråden som utformat hennes uppdrag – Maria Larsson, Beatrice Ask och nya jämställdhetsministern Maria Arnholm – 15 berörda myndigheters generaldirektörer, riksåklagaren och rikspolischefen till ett samtal i mitten av februari. Där konstaterade Götblad att myndighetschefer inte hanterar arbetet mot våld i nära relationer på rätt nivå:
– Handläggare får inte sällan avgöra för hela myndigheten hur man ställer sig till saker av strategisk art. Det är inte acceptabelt. Ska vi komma dit regeringen vill är det här en högt prioriterad fråga för ledningen, säger hon.
– Ska man förändra värderingar och attityder i samhället så börjar det med högsta nivån. Det går aldrig att få långsiktiga hållbara förändringar om det inte börjar med att högsta chefen kliver fram.
Blir deprimerad av konferenser
För att få vardagen att fungera tänker hon ta reda på tillräckligt för att kunna driva saker framåt. Att bli experter på allt går inte. Enligt Carin Götblads filosofi är det är vad man gör som räknas.
– Om jag ska vänta på att kunna prata om saker och aldrig säga något fel då händer ingenting. Man måste vara pragmatisk.
Hon lyssnar, men för att inte fastna i berättelser har de över 100 intervjuer hon och hennes grupp gjort med brottsutsatta, gärningsmän, myndighetspersoner och ideella organisationer börjat med frågan:
”Vad tycker du att jag ska förändra, som du inte själv kan göra ?”
Så många fler konferenser tänker hon inte gå på:
– Hela dagen ägnas alltför ofta åt berättelser som alla känner igen, alla har hört förut och så bekräftar man varann. Man får inte ut någonting av en dag där det kan sitta 200 socialsekreterare, poliser och kvinnojourspersoner. Det är inte acceptabelt. Jag blir deprimerad.
Svårt att anmäla någon du känner
En av de många saker som gör våld i nära relationer särskilt komplicerat är att människor skäms över att prata om det, och inte vågar anmäla – av flera skäl. Till exempel när det saknas fungerande stöd och behandling, när det saknas tillit till rättssystemet, men det är också en stor sak att polisanmäla någon som står en nära.
– Det här är svåra brott och ska därför behandlas så, men en rättsutredning löser inte alla problem, särskilt inte för barn, för de här människorna är i beroendeställning till varandra.
Därför gäller det att komma in tidigt och arbeta förebyggande. Flera gånger under intervjun betonar hon vikten av att bryta tystnaden.
– Vi måste prata mycket mer om hur vanligt det här våldet är. Människor tror att de är ganska ensamma. Det tror även gärningsmännen, säger Carin Götblad.
Under hennes tid som länspolismästare mer än fördubblade hon andelen kvinnliga chefer och när hon lämnade jobbet fanns inte längre någon avdelning eller enhet som var enkönad.
Lät män och kvinnor byta roller
Hon jobbade stenhårt för att sätta in kvinnor som insatschefer, operativa chefer och lät män och kvinnor byta roller. ”Av någon anledning” var det svårare att få män till de kvinnodominerade, så kallat mjuka områdena där lönerna var lägre, vilket även gällde området våld i nära relationer.
– Jag höjde lönerna för utredarna för att det är ett särskilt ansträngande och svårt område. Man måste göra rent fysiska, konkreta saker, inte bara snacka. Säger man att det här är skitviktigt, jamen då får man visa det som chef, ge människor högre lön, låta det här vara en kraftig merit för sökande till högre tjänst och så vidare.
Förändringarna var inte okontroversiella, och Carin Götblad har polisanmält ett påhopp som med stor sannolikhet gjordes av anställda, män, på den egna arbetsplatsen. Utredningen lades ned eftersom det inte gick att spåra vilka som låg bakom. Motstånd kom också utifrån.
– Jag har till exempel vissa journalister som fullkomligt hatar mig, manliga, en del, men inte alla, har hamnat i b-laget. Alltid samma typ, machoideal, och de älskar att på sina bloggar tala om hur förfärlig jag är, vilket spöke jag är, hur inkompetent jag är och så vidare. Sen har vi alla grova sexistiska påhopp från de mer klockrena idioterna.
Götblad understryker vikten av att sticka ut hakan och avsiktligt väcka reaktioner just på grund av motståndet, eftersom det oftast är en högljudd men mindre klick som ligger bakom.
– Om man hela tiden tänker på att stödja alla som vill ha förändring, alla goda krafter som finns överallt – inom polisen är de absolut i majoritet – då blir man stark.
Överväger sociala insatsgrupper
Förslagen från hennes förra utredning, om kriminella ungdomar, har samtliga genomförts på förhållandevis kort tid och i centrum finns vad hon kallat sociala insatsgrupper där berörda aktörer samlas kring den unga och utformar stöd utifrån var och ens behov. Hon lutar åt att genomföra något liknande nu, när det gäller kvinnor som lever under hot om våld.
– Vi måste få det hårt runt kvinnan för att få det säkert, och varje kvinna måste få sina behov skräddarsydda och det måste vara hållbart över tid. Att få med alla myndigheter på det här är den stora frågan. Vi blir inte starkare än den svagaste länken. Det är vad jag har sett när kvinnor mördas.
Nu filar hon på någon form av samarbetsplattform och idealet vore en fysisk sådan, för Götblad vet att det underlättar. De hon pratat med tror dock inte att det går att genomföra eftersom flera olika – om än otillräckliga – modeller redan byggts upp.
– Jag ser bara att man inte kan hantera problem så här isolerat. Man måste ha en nivå där man behandlar alla delar av familjen.
Att acceptera uppdraget var inte självklart för Carin Götblad. Hon är angelägen om att få med och ta itu med män. Att få in fler män i arbetet handlar både om att höja frågans prestige och att komma ifrån det faktum att de som engagerar sig i arbetet oftast är kvinnor. Ju äldre hon blir, desto mer ser hon värdet i könsbalans.
– Här är över hälften av de jag anställt män. Det är viktigt för mig, för hur ska jag kunna gå ut och säga att det här måste bli en mansfråga om jag själv inte agerar så?
Våld i nära relationer en folkhälsofråga
Antalet mördade kvinnor har inte sjunkit mer än marginellt de senaste 20 åren trots stora satsningar, både i form av pengar och utbildning. Det är inte acceptabelt, slår Carin Götblad fast. Det är inte heller acceptabelt att barn glöms bort i utredningar eller att de som handlägger ärendena har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. Hon kommer troligen att föreslå att regeringen gör våld i nära relationer till en folkhälsofråga ”för då angår den alla myndigheter”, och hon förväntar sig att myndighetscheferna leder genom handling.
– Vågar man inte leda ska man inte vara ledare. Det är samma sak här. Så vi kommer att göra skillnad.
