Skulden är inte min är en samling personliga texter samlade i en rosa bok. Tanken om boken väcktes i skapandet av en blogg för ett år sedan. Bloggen består av ett nätverk på 14 unga kvinnor som alla bidragit med varsin text i boken. De skriver om sin egen resa och varför de kallar sig feminister. Inte sällan beskriver de hur de känt orättvisor i unga år, för att sedan foga sig, för att inte vara jobbiga och konfliktsökande.
Det är inte avancerade feministteoretiker som skapat boken. Det är vanliga kvinnor som reflekterar varför feminismen blivit så viktigt i deras liv. Det ärliga, rannsande texter.
Emma Sjödin skriver om hur hon som den första kvinnliga medarbetaren på en brandstation, möts av trevliga kollegor som försöker få henne att trivas. Med humor och ett leende klarar hon sig igenom gemenskapen, trots att kläderna är för stora eller att hon inte når upp till varningstriangeln på brandbilen. Men det är påfrestande att alltid vara den udda, den avvikande som förväntas bli glad när porrplanscher tas ned.
När Susanna Göransdotter satte gränser för sig själv i högstadiet, blev hon kallad för feministhora. När hon väl börjat på gymnasiet, gjorde det för ont att kalla sig feminist. Lina Österman beskriver liknande upplevelser. ”Jag är inte feminist, jag är humanist” kändes bättre att säga.
Gemensamt för kvinnorna, bloggen och boken är en trötthet som vuxit till att inte orka mer. Att ge upp,betyder i detta sammanhang inte att acceptera orättvisor. Det handlar om att sluta försvara sig för feminismens skull. Att lägga skulden och skammen åt sidan, för att kunna arbeta mot orättvisor i sina egna liv. Det är inte deras fel att orättvisorna finns. Det spelar ingen roll var skulden ligger. Skuld ger ingen förändring.
Skuldtemat handlar också om hur skribenterna inte alltid orkar ta kampen i sina vardagsliv, att de slutar skämmas för att de hamnar i kvinnofällor.
De tvår sina händer i feminismens och systerskapets värme. Boken och bloggen tar inte upp försvarstalet utan istället hyllar de sig själva och resan mot feminsim. Befrielsen i texterna är inte uppjagad, euforisk eller idealiserande. Kampen innebär att iakktta tecken i vardagen, alla de där små sakerna som tillsammans blir stora saker. Skuld leder ingenstans. Försoning, humor, mod och verklighetsförankring kan leda till varaktig förändring.
Bilden av föregångarna träder fram när man läser Skulden är inte min. Inte för att de omnämns så mycket. Men någonstans börjar man ana skulden och skammen de tvingades slåss mot. Och de vågade, långt före oss. De unga kvinnorna i Skulden är inte min, tar upp facklan och skickar den inte bara vidare. De bär den, utan skuld.
