Jonas Hassen Khemiri skrev ett brev. Och Sverige är i lågor. För äntligen öppnas ögon inför hur verkligheten ser ut för människor som inte följer normen om vithet. Och debatten flödar kring vad som kan göras för dessa människor, ”de andra”, de som är de misstänkta, de inkräktande.
Men jag skulle för en gångs skull vilja vända på debatten. Inte prata om ”de andra”. Jag vill prata om oss. Vi. Vi som faller inom ramarna för den sortens människa som inte värderas efter hudfärg. Vi som aldrig ställs till svars eller förväntas anpassa vem vi är för att vi ser fel ut.
Vi som är vita.
Vithetsnormen innebär att den som tillhör denna privilegierade grupp inte behöver försvara sig varje gång hen stiger in i ett rum, eller ner i en tunnelbana – för hen betraktas som normal och de andra som avvikare. Men vithetsnormen handlar inte enbart om hudfärg. Den handlar om ett sätt att vara. Den handlar om att en kropp som inte passar in ändå kan assimileras om den agerar på ett visst sätt, på ”ett vitt sätt”, det enda sätt som är ”normalt”. Vi pratar om mångfald – men vem inkluderas i mångfalden? Vem tänker du på när du uttalar ordet mångfald? Vem är en självklar deltagare? Vilka är det vi vill försöka inkludera, men ändå anpassa, forma in i systemet? Vilken plats har vita människor i mångfaldsbegreppet? Och vilken plats har ”de andra”? Vem har rätten att bestämma vem som exkluderas och vem som inkluderas?
Vi som är vita.
Vad säger detta egentligen om oss? Sara Ahmed beskriver det på följande sätt i sin artikel A phenomenology of whiteness (2007):
At one conference we organize, four black feminists arrive. They all happen to walk into the room at the same time. Yes, we do notice such arrivals. The fact that we notice such arrivals tells us more about what is already in place than it does about ‘who’ arrives.
Ja, vad säger det om oss själva att vi märker när ”avvikare” kommer in i rummet? Vem är norm i alla dessa sammanhang?
Vi som är vita.
Jag är en vit medelklasskvinna. Jag tillhör en privilegierad grupp i samhället. Jag är delaktig i att reproducera normen om vithet och tyvärr därigenom att reproducera strukturell rasism. Jag måste börja med att acceptera det, istället för att inta en försvarsställning, att envist hävda att ”jag är inte rasist”. Khemiri skrev i sin artikel att hans pappa sagt att ”alla är rasister”. Hur ska vi som är vita bemöta detta? Bör vi inta försvarsställning? Jag menar att det inte är konstruktivt. Jag menar att vi bör lyssna på de människor som kan dela med sig av sina upplevelser som avvikare från normen och inse att det kanske ligger nåt i det – du och jag kanske visst är delaktig i att reproducera den strukturella rasismen, även om vi inte vill.
Jag skulle vilja rikta debatten mot den privilegierade gruppen. Genom att synliggöra vithet. Synliggöra vad vår hudfärg har för betydelse i vårt liv, den hudfärg som i vardagen är osynlig. Och därigenom öppna upp för en normkritisk debatt, där vi inte diskuterar vad de som avviker bör göra för att passa in. Utan vad vi som personifierar normen kan göra. Och problematisera att vi anser oss ha rätten att bestämma. Att vi tar oss rätten att exkludera eller inkludera, att misstänkliggöra och förringa. Att stoppa i tunnelbanor och kräva legitimation.
Vi som är vita.
