I samband med att produktionsbolaget bakom filmen Call girl ingick ett avtal med familjen Palme om vad som är sant och inte i den så kallade Geijeraffären aktualiseras ånyo behovet av en oberoende granskningskommission. Det menar Feministiskt perspektivs Anna-Klara Bratt och Jenny Rönngren som hävdar att avtalet förseglar den tystnadskultur som drabbat Eva Bengtsson – verklighetens Call girl.
I dag publicerar vi en intervju med Eva Bengtsson vars berättelse filmen Call girl i stora drag bygger på. Det är samma historia som Bengtsson berättade för polisen redan 1976, för den församlade pressen 2007 och i samband med det i TV 4-nyheterna. Samma historia som ligger till grund för Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen och mörkläggningen från 2004. Det är från Eva Bengtssons historia som utpekandet av Olof Palme som sexköpare härrör. Ett utpekande som emotsägs av bland andra kriminologen Leif GW Persson och familjen Palme vilket också framgår i veckans nummer.
De övergrepp som Eva Bengtsson utsattes för som fjortonåring har aldrig prövats rättsligt. Det är problematiskt. Klart är att Bengtsson lämnade sina uppgifter till polisen redan 1976. Så sent som 2007 utredde justitiekansler Göran Lambertz om det fanns anledning att häva preskriptionen.
I enkla drag finns tre utsagor om just Olof Palme: Eva Bengtssons version i vilken Olof Palme var en av hennes kunder, Leif GW Perssons version i vilken Bengtssons utpekande sannolikt är felaktigt och familjen Palmes version i vilken Eva Bengtsson har fel. Samtliga ståndpunkter har presenterats i olika medier genom åren. För Eva Bengtsson har utpekande av Olof Palme aldrig varit någon huvudsak.
Vi har förvånats över hur samtalet om filmen Call girl kom att utveckla sig. I stället för upprördhet över det manipulativa utnyttjandet av minderåriga flickor på ungdomshem som hamnar i prostitution; i stället för en livaktig diskussion om den väldokumenterade politiska lockpåläggningen av dåvarande statsminister Olof Palme och sedermera Thorbjörn Fälldin, kom debatten ensidigt att handla om, och dessutom slå fast, att Olof Palme blivit oskyldigt utpekad som sexköpare.
Vi undrar hur kan så många vara så säkra på vad som har ägt rum utan att saken någonsin prövats rättsligt? Och varför så många upprördes över att flickornas situation hamnade i skuggan av ett eventuellt förtalsmål när det knappast fanns några som helst hinder att förlägga fokus på flickornas utsatta situation? Varför bemödade sig så få att förhålla sig till att Eva Bengtsson vid upprepade tillfällen har berättat sin historia – i teve, artiklar-, brev- och bokform? Om inte enskilda skribenter och recensenter förmådde att informera sig borde i alla fall redaktörer och ansvariga utgivare gjort det.
Den juridiska och publicistiska praxisen att ingen bör dömas förrän den har fått sin sak prövad tycks inte gälla Eva Bengtsson – och detta trots att Bengtsson är offret i sammanhanget. I debatten som följde på filmen Call girl lyckades en enstämmig mediekör med konststycket att både osynliggöra Eva Bengtsson och samtidigt framställa henne som lögnare. En något mer nyanserad diskussion hade varit både önskvärd och fullt möjlig.
Ur Eva Bengtssons perspektiv följer debatten inför och efter premiären av filmen Call girl ett känt mönster. Ängslighet, tystnad och lockpåläggning. Tveklöst kom debatten att påverkas av att produktionsbolaget bakom Call girl valde att förhålla sig till sin egen produktion som fiktion. Frågan om varför filmens statsministerkaraktär fick så starka drag av Olof Palme är berättigad. Alternativet hade ju varit att ta debatten.
Utan tvekan är Eva Bengtssons utsaga besvärande och olustig för Olof Palmes familj. Såväl påståendet att han skulle ha varit kund till Doris Hopp som att han i detta sammanhang skulle ha nyttjat minderåriga väcker självklart känslor. Att det dessutom förekommit en mycket hatisk och explicit kampanj mot Olof Palme medan han levde och att han sedermera sköts till döds på öppen gata påverkar alla mottagare av dessa uppgifter.
Men det avtal som ligger till grund för att filmen Call girl hastigt togs ner från biograferna innebar att filmen kom att klippas om reser nya frågor. I avtalet mellan familjen Palme och produktionsbolaget Garagefilm förklarar filmgruppen ”…att det inte finns någon grund för att påstå eller antyda att statsminister Olof Palme haft någon sexuell förbindelse i anknytning till den s k bordellmammeaffären.” Det är en tung vittnesbörd att lägga i knäet på ett filmbolag. Härmed blir frågan om vems sanning som kan berättas av ekonomisk art.
Eva Bengtsson hamnar härmed i en orimlig situation. Ord står fortfarande mot ord, men nu finns det ett juridiskt bindande avtal som som slår fast att Eva Bengtsson har fel. Vi kan bara konstatera Eva Bengtsson fortfarande inte fått sin sak prövad.
När före detta justitiekansler Göran Lambertz utredde Eva Bengtsson och hennes kusins anspråk på en ursäkt och ersättning från staten, fann han ingen anledning att tvivla på deras historia. Han valde att avslå deras krav med hänvisning till att preskriptionstiden hade löpt ut. Därmed blev Bengtsson och hennes kusins utpekanden aldrig prövade. Riksdagsledamoten Lena Olsson (V) ansåg att det med Göran Lambertz utredning som underlag fanns ”…än större anledning än tidigare att tillsätta en granskningskommission för att denna fråga ska kunna få ett slut”. Men justitieminister Beatrice Ask ansåg att saken var utagerad.
Vi menar att avtalet mellan familjen Palme och produktionsbolaget Garagefilm aktualiserar frågan om en oberoende granskningskommission. Avtal av den här typen kan inte kompensera för misstag begångna av rättsväsendet utan framstår snarare som en form av egenmäktiga civilgarden.
En granskningskommission skulle inte bara kunna reda ut dunkelt agerande och bringa klarhet i det som skett utan också skicka tydliga signaler till dagens rättsväsende som alltjämt brottas med ett bristande förtroende hos utsatta kvinnor.
Människor måste på riktigt vara lika inför lagen. Ingen får vara för stor för att utsättas för en oberoende granskning och ingen får vara för liten för att tas på allvar eller så skändad att hon tas ifrån all trovärdighet. Det finns fortfarande all anledning att gå till botten med Geijeraffären en gång för alla. I bästa fall kan oskyldigt utpekade frias från misstankar och de som ständigt misstänkliggjorts som vittnen få någon form av upprättelse.
Förutom att samhället behöver bryta med tystnadskulturen om de som utsätts för övergrepp ska våga tala, borde det ligga i de allra flesta människors intresse att en så infekterad härva som Geijeraffären inte tillåts förbli ouppklarad. En oberoende granskningskommission skulle kunna sätta punkt för spekulationer och generera viktiga lärdomar för framtiden.
