I reklam och modereportage använder sig hellre de ansvariga av en vit kvinna med bronze-sminkning än en mörkhyad modell när de ska göra ett ”etniskt jobb”. Beyoncé, Shakira och Rihanna har inte haft sin naturliga hårfärg sedan de slog igenom som artister.
Plastikkirurgi används för att uppnå ett mer europeiskt utseende. Vad sänder allt detta ut för signaler, frågar sig Akosua Adoma Owusu och Ng’endo Mukii och menar att vi måste förstå politiken bakom bilderna som ständigt flödar på internet, magasin, filmer och teve. I afrikansk reklam syns människor som bleker hyn och ju blekare de blir desto mer ler de. Allt bygger på idén: ju vitare, desto vackrare.
Owusu och Mukii menar att vi måste ha fler budskap och mer variation i vad som anses vara idealet. I sina filmer har de berättat om kvinnor som i hela sina liv fått inpräntat att det är de vita och deras kroppar som är normen medan de själva är ”de andra”. Osynliggörande och stereotypisering var och är ett faktum när det gäller Afrika och dess befolkning. Budskapen som sänds ut är att de afrikanska kvinnorna inte duger och därför gör de sina hår så ljusa som möjligt och använder hudblekningsprodukter för att motsvara den ljusa kvinnans hy.
Yellow Fever av Ng’endo Mukii
Efter studier och examen vid Royal College of Art i London återvände Ng’endo Mukii till Kenya och har där framförallt arbetat med animerad videokonst. I Ng’endos filmkonstverk är identitet, hud och ras påtagliga frågeställningar. Hon är i dag en av de främsta inom kenyansk konstfilm och ”Yellow Fever”, som är hennes examensfilm från förra året, har uppmärksammats och prisats på filmfestivaler runt om i världen. I filmen har hon blandat animation och fiktion med dokumentära inslag (som hon gör i de flesta av sina filmer). Den handlar om kvinnans roll och identitet i det kenyanska samhället.
Kortfilmen inleds med att det är två systrar som är hos hårfrisörskan för att fläta håret. Berättarösten beskriver att hennes systers hy är ”chocolate”, hennes egen ”toffee” och hårfrisörskans, som har använt sig av skönhetsblekning, har gul hy. Hårfrisörskan hade bara haft råd att bleka händerna och ansiktet, på resten av kroppen är hon mörkhyad.
Mukii berättar att hon hade ett samtal innan hon gjorde filmen med sin mamma och sitt syskonbarn som plötsligt sade ”jag vill ha ljus hy” lika självklart som ”jag vill ha glass”. Denna episod finns med som animation och är filmens starkaste stund. När flickan sedan får frågan hur det känns att ha en hudfärg som hon inte vill ha svarar hon: ”It makes me feel unconformtable”. Om hon inte tittade på teve skulle hon vara lyckligare, säger Ng’endo Mukii. Hon menar att det inte finns någon afrikansk kvinna på teve som har naturligt hår och afrikaner representerar sig själva på ett europeiskt sätt i media. Själv har hon fått höra av sin mammas väninnor att hon är väldigt fin men att problemet ligger i hennes mörka hår som hon måste göra något åt om hon ska lyckas få en pojkvän.
Mukii berättar om en kvinna i Nairobi som har blekt sin hy i flera decennier och fick sin lever förgiftad och sin hy förstörd. Hon berättar om andra kvinnor som tar tabletter och injektioner för att uppnå idealet. Hon vill att filmen ska väcka frågor, både hos de afrikanska kvinnor som bleker sig till varje pris och vad det sänder ut för budskap men också att omvärlden ska få en tankeställare om normer och dess konsekvenser.
Ur My White Baby
My White Baby av Akosua Adoma Owusu
Akosua Adoma Owusu föddes 1984 i USA av ghanesiska föräldrar. Hon är en installationskonstnär och filmskapare, utbildad i film, media och konst vid California Institute of the Arts och University of Virginia. Hon har även startat produktionsbolag. Hon viker inte för svåra frågor, såväl kolonialism som patriarkala strukturer är återkommande teman vilket gör att hennes verk ofta uppfattas som provocerande. Hon är själv den enda i familjen som är uppvuxen i USA och rör sig mellan kontexter i USA och Ghana när hon gör sina filmer. Hon har på nära håll sett institutionaliseringen av europeisk kolonialism i Ghana.
My White Baby är en poetisk film från 2009 om hårmodet i Ghana och hon använder hår som en metafor för identitet. Filmen utspelar sig på hårfriseringar där kvinnorna lär sig att fläta hår genom att använda vita, importerade dockor. De vita dockorna vårdas ömt som om de vore riktiga barn och blir tvättade, schamponerade, flätade och tvättade igen. Akosua Adoma Owusu berättar att vita dockor är de enda dockor afrikanska kvinnor vuxit upp med och ingen av dockorna hade en hudton liknande de själva.
Hennes film är en kreativ och spännande mix av dokumentär och fiktion. I en scen hörs en kvinnlig röst som känns bekant, nämligen Oprah Winfreys som tillkännager att tusentals svarta dockor kommer att distributeras till afrikanska tjejer. I filmen berättar regissören bland annat historian om sin syster som efter en flytt blir den enda mörkhyade eleven i sin nya klass. Hon är fascinerad av klasskamraternas blonda, lena hår och rör tjejernas hår vilket de rapporterar till läraren som i sin tur skickar brev till föräldrarna om det konstiga uppförandet.
På Cinemafricas hemsida beskrivs festivalen som "att genom film ge plats åt berättelser och konstnärliga uttryck som kan nyansera förväntningarna av vad den afrikanska kontinenten är och kan ge andra bilder än de vi normalt sett blir erbjudna". På frågestunden efter filmvisningen undrade en åskådare hur filmen har mottagits och Akosua Adoma Owusu berättar att hon och filmen har fått en hel del kritik i Ghana. Kritiken har handlat om att hon har gestaltat Afrika och dess befolkning såsom vita fördomsfullt brukar skildra mörkhyade. De frågade sig: ”varför visar du våra gamla fula hårsalonger när det finns nya?”.
Som den brittiska filmvetaren Richard Dyer påpekar så är det alltid kvinnor, homosexuella och icke-vita grupper som naglas fast i en negativ och begränsande återgivning. Samtidigt är det viktigt att dokumentera verkligheten och inte försköna när en regissörs tanke är att problematisera något som sker på riktigt.
En i publiken berättar att han jobbar på en modellagentur i Afrika och där får han ofta höra ”look after the Beyoncé-image”, det vill säga modeller som är så ljusa ”som möjligt”. I nästa vecka avgörs svenska Top model-finalen där Shams Ben-Mannana, som skulle kunna vara Beyoncés lillasyster, är en av de två finalisterna. Jag hade varit förvånad om någon av deltagarna Afnan Maaz eller Fatou Khan hade tagit sig ända till finalen, inte för att de har mindre modellpotential utan på grund av det faktum att de har en mörkare hy (från Sudan respektive Gambia) än Shams (med rötter i Marocko och Iran).
