Det börjar med att ett flygande tefat i glittrande rosa spränger igenom den provisoriska bioduken i papper – som ett slags kommentar på begreppet ”3D” – vid invigningen av en konferens om konst, känslor och kön i Bogotá den 8:e mars (Coloquio Internacional Artes, Emociones y Género). Kvinnorna i en mexikansk science-fiction film från 1970-talet dubbleras och ges kroppslig gestalt av transpersoner som, mer eller mindre forcerat, utnyttjar filmens dramaturgi (fem män från jorden förförs och kidnappas av fem utomjordiska kvinnor, som gjort slut på männen på sin egen planet och tvingas därför hämta nya från jorden) för att förvandlas från bild på filmduken till kroppar på scen och framföra var sin dragshow till var sin cancion de planchar, en form av super(hetero)romantiska ballader som tagit sitt namn från bilden av trånande hemmafruar som sjunger smäktande kärlekssånger medan de utför vardagligt hushållsarbete.

De utomjordiska kvinnorna dör allesammans. En manlig superhjälte/boxare avslöjar deras planer, befriar männen och dödar kvinnorna. ”Den här gången har vi räddats, men vi måste fortsätta att vara på vår vakt. De där främmande kvinnorna kan komma tillbaka när som helst”, säger superhjälten som avslutande replik.

Jag sitter tyst i mörkret bredvid organisatörerna och tänker för fullt på vad denna ”utomjordiska operett” gör som öppningsanförande på en feministisk konferens? Någon kommer säkert hävda att det handlar om en dekonstruktion av kategorin ”kvinnor” på ”kvinnodagen” – vilket också sker – men det är uppenbart att det snarare handlar om ett transsexuellt frosseri i den schematiserade kvinnlighetens njutningar, en sorts skamlös glädje i kvinnliga attribut som utspelar sig i en fantiserad historisk tid då skillnaden mellan kvinnor och män framträdde tydligt och otvetydigt. Det som gör operetten möjlig är det faktum att det är transvestiter som spelar de kvinnliga rollerna. Själva berättelsen är knappast feministisk: manligheten hotas av utomjordiska kvinnor som försöker bortföra verkliga män till en kvinnodominerad främmande värld men hotet avvärjs genom att kvinnorna dödas. Men det är som om själva berättelsen inte hörs, som om transvestismen förvandlade den till subversiv handling av sig själv.

Under föreställningens sista del sitter jag och tänker på vad jag skall hitta på att säga till mina värdar när ljusen tänds. Jag säger ingenting.

Men på något sätt knyts trådarna ihop under ”modevisningen” som avslutar konferensen. Superman träder fram och förkunnar: ”man sa till mig att män inte gråter och jag har inte gråtit”. När han vänder sig om visar han oss en naken bak, sårbarhetens hål i hjältedräkten. Han efterföljs av prinsessan som lallar omkring och leker docka med oss. Sedan kommer svarta gestalter vars gotiska uttryck gör könet till en detalj i en iscensättning av naturens motsats: mörker, mask och urbanitet. Jag frågar de annars så diskreta personer som valt dessa spektakulära subkulturella uttryck vad som attraherar och de svarar: att kunna vara sin dräkt, att befrias från tvånget att passa in, tvånget att inte sticka ut, tvånget att vara normal. Och kanske är det detta som förenar avslutningens modevisning med den inledande operetten, detta som intuitivt uppfattas som subversivt i den trots alla dess könskonservativa inslag.

Superman vänder sig om.