Kvinnodagen går inte att ignorera någonstans i världen. Själv var jag i Istanbul i år och det gick inte att vara en ”normal” turist. Jag lämnade turistattraktionerna för att uppleva kvinnokamp i Turkiet. Eftersom Taksimtorget i centrala Istanbul av tradition är en plats där allt händer begav jag mig dit. Där pågick bara ett gigantiskt renoveringsarbete. På turistbyrån kände de till en manifestation utanför det moderna köpcentret Cevahir klockan tolv på dagen. Väl där såg jag en folksamling på torget. Jag frågade en ung tjej varför det var så många män som firade.
”För att borgmästaren håller tal”, svarade hon.
Efter talet försvann borgmästaren och många män lämnade platsen. På scenen sjöng en kör bestående av kvinnor och män några folksånger innan det hela tog slut. Bland kvinnorna som stod på torget kunde jag se några som hade tagit på sig ett röd-vit-randigt förkläde över sina kläder. På förklädet hade de satt en vit papperslapp med namn på olika yrken, till exempel läkare, domare, lärare. Betydde det att kvinnan kan vara vad som helst utanför hemmet men när hon kommer hem måste hon ta på sig förklädet, undrade jag och vände mig till några kvinnor som stod nära mig:
”Egentligen är det kvinnorna som ska ge förklädena som present till männen och ta emot en ros.”
Min replik orsakade högt skratt. En dunkade mig på ryggen och andra nickade instämmande. De tyckte att det lät klokt.
Men en myndighetsarrangerad kvinnomanifestation kan inte bli bättre än så, tänkte jag och gick vidare för att fråga efter andra kvinnogruppers aktiviteter. Jo, det fanns. Det kommunistiska partiet skulle ha en manifestation senare på kvällen men jag hade blivit så förkyld att jag nöjde mig med att gå till en tredje demonstration två dagar senare.
Det var söndag och folk var lediga från jobbet. Platsen var Kadiköy i den asiatiska delen av staden där regeringspartiet AKP är svagt. Arrangörerna var en rad feministiska grupper som hade bildat en kvinnoplattform inför 8 mars. Det blev en stor demonstration med cirka 10 000 kvinnor på plats. Där fanns turkar, kurder, anarkister, socialister, lesbiska, skol- och universitetsstuderande, arbetare, beslöjade kvinnor och anhöriga till offer för hedersmord. Där fanns både unga och gamla kvinnor, moderna och traditionella.
De marscherade med huvudparollen ”Vi ska stoppa kvinnofientliga AKP”. De protesterade mot regeringens planer på att förbjuda aborter. Förra året gjordes ett försök genom att några ministrar talade om abort i termer av ”slakt” och sade att kvinnor ska föda minst tre barn. Men kvinnors hårda kampanj via sociala medier och demonstrationer gjorde att regeringen backade. ”Ministrarna säger inte ett ord om morden på kvinnor ökade med 140 procent under de senaste tio åren då AKP haft makten”, berättade dramaläraren Özden Aras för mig.
Kvinnornas andra krav var:
Lika lön för lika arbete
Fred i Mellanöstern och fred med kurdiska folket
Stopp för våld, våldtäkt och mord på kvinnor genom att stärka kvinnornas ställning inom rättsväsendet och genom skärpta straff.
Stopp för diskriminering av kvinnor på arbetsplatser och i samhället
Flera kvinnojourer, flera daghem.
De få män som fanns med var journalister eller fotografer. ”Min man var sur för att han inte fick vara med och demonstrera i dag. Han skjutsade mig till samlingsplatsen och åkte hem. Jag tycker också att vi borde acceptera mäns deltagande i demonstrationen”, sade Özdem Aras, men tillade att hon vet att det beror på att det finns många bland de här kvinnorna som har så dåliga erfarenheter av mäns våld att de inte vill ha med män att göra, speciellt inte på kvinnodagen.
