I Marie Hållanders bok Tjänster i hemmet skildras hemtjänstpersonalens vardag på jobbet. De gamla, sjuka och ensamma har liv som pågår bakom stängda dörrar. I vissa fall öppnas de bara av stressad hemtjänstpersonal som ska hinna städa, mata, medicinera och tvätta, ibland med våld när smutsen har gått för långt.

Baksidestexten lovar en ”poetisk skildring” men Hållander väljer snarare att gå rakt på sak än via poesins omskrivningar. Det är både textens styrka och dess svaghet. Svaghet eftersom det gör berättelsen en aning intetsägande. Vad vill Hållander säga med alla dessa glimtar av människoliv – eller resterna av människoliv? Det rättframma berättandet är samtidigt en styrka eftersom det skapar autenticitet. Så här går det till, rent praktiskt, att sköta om och vara en relativt obekant människas förlängda armar och ben.

Marie Hållander hade i sin roman kunnat ge röst åt de som inte själva kan komma till tals och berätta om sina livsvillkor. De som är svaga av ålder, sjukdom eller ensamhet.
Men frågan är om det är deras röst som hörs när perspektivet hela tiden är utifrån, från hemtjänstpersonalens synvinkel under de snabba besöken.

Vårdtagarna är en lång rad snabbt skissade figurer. De är avklädda skyddslösa kroppar som läsaren kommer nära inpå. Ibland tycker jag att jag kränker deras integritet genom att läsa, låt vara att personerna mycket väl kan vara helt fiktiva. Jag vill ändå gå ut ur badrummet eller sovrummet och stänga dörren, låta de här människorna behålla ett uns värdighet. Men det kanske är det allting handlar om: värdighet och hur den aspekten ska hinnas med i ett pressat schema.

Vid ett par tillfällen vänder Hållander blicken mot hemtjänstpersonalens villkor och kroppar. Här i en passage som verkligen är poetisk:

Kanske hade det varit intressant att fortsätta denna passage. Att få se mindre av de äldres kroppar och mer av personalens. Deras förslitningsskador, glädje eller motvilja i arbetet. Och fler reflektioner över de ofta frånvarande anhöriga som lejt bort skötseln av sina äldre släktingar.