I den orangea soffan med syntettyg i min handledares arbetsrum fick jag det väntade beskedet. Nej, jag hade inte fått vikariatet. Tråkigt, konstaterade handledaren lakoniskt, men, sa han: ”Ni är ju två”. En extremt misogyn kommentar som aldrig skulle yttras till en man och som syftade både på att jag var gift och att tjänsten hade gått till min vän och kollega som var ensamstående med ett barn. Hon fick den för att det var synd om henne, alltså? När Liv Mjönes i rollen som Sonja desperat försöker vädja till den cyniska, känslokalla Doktor Lind, mästerligt spelad av Christer Fant, påminns jag om stunden i soffan, och många andra liknande tillfällen i mitt och andras liv.
”Det är min kropp!” utropar Sonja.
”Ja, men ni är gift, eller hur? Och då är man två om det.” svarar Lind iskallt.
Margareta Garpe, legendarisk dramatiker och regissör, har skrivit ett nytt drama som hade premiär den 23 mars på Stadsteatern. Hjärtats dubbla slag behandlar teman som förspillda kvinnoliv, hur byråkrati befrämjar psykopati och (manlig) maktfullkomlighet och berättar som ett svunnet Sverige. Ett 1950-tal som fortfarande är obehagligt närvarande och överhängande aktuellt. Tunga teman som lobotomeringar av plågade konstnärssjälar, tvångssteriliseringar som krav för att få hjälp att avsluta oönskade graviditeter och den existentiella ångesten över att önska något annat än vad tidsandans och samhällets spelregler tillåter framförs på teaterscenen. En pjäs som vill omfatta sådana stora och fortfarande kontroversiella ämnen hade kunnat bli teoretiskt och historiskt överlastad. Men berättelsen och replikerna framförs med precisionen och lättheten hos en klassisk balettdansare som tycks sväva fram över golvet men som i själva verket använder varenda liten muskel till bristningsgränsen spända och uttänjda kropp för att kunna röra sig lika graciöst som en svala i flykt.
Alla i ensemblen gör skickliga och inlevelsefulla rollprestationer, men så har de också repliker som är skrivna med erfarenhetens absoluta gehör och en regi att arbeta utifrån som får skådespelarna att balansera så nära gränsen för hur intensiva upplevelser och starka känslor går att gestalta på scenen att det riskerar att slå över. Men det gör det inte. Dramat är hela vägen lika finstämt fast högtravande som i dikten om hur ont det gör knoppar brister. Den förvirrade, sjuka, intellektuella och inkännande Grynet som porträtteras med stor respekt och en hel del humor av Odile Nunes minner om Sigrid Hjertén som dog av en lobotomi, vilket Anne Fredriksson berättar om i programbladet. Grynet levererar en av pjäsens minnesvärda repliker när hon citerar flera kvinnliga författare, bland andra Karin Boye, inför en oförstående församling och utbrister: ”jag är den enda som har någon bildning här!”
Kroppar som befinner sig på bristningsgränsen, kroppar som utsätts för en grövre grad av tvång och övergrepp än vad som är lagligt att utöva av samhällets överordnade på befolkningen idag. Dessa kroppar, som i Sonjas fall, vibrerar av klaustrofobisk ångest och oförlöst kreativitet, vilket Liv Mjönes på ett genialiskt sätt lyckas gestalta. Paniken under en oönskad graviditet som rister i kroppen, den flyktiga, euforiska lyckan i förälskelsen i en heterosexistisk värld, den som vädjar till en potentiellt överordnad att bli ens partner, den som vill så mycket men som mest av allt är ett projekt. En sådan partner som Sonja får, men inte utan kamp, från både hennes och Stellans, spelad av Björn Bengtsson, sida.
Sonjas kärlekskänslor får henne att liksom sprattla omkring i livet men tvingar henne också att vara manipulativ. Elisabet Carlssons Asta, är en parant kvinna som rör sig kontrollerat, spänt och graciöst men på grund av den starka självkontrollen blir hon samtidigt klumpig, både i fysiskt och verbalt. Ett tvångsmässigt bullrigt och fördomsfullt von oben-babblande rinner ibland ur henne; när någon sorts känslor måste fram blir hon nedlåtande mot alla som inte kommer från Skåne, inklusive hennes svägerska. Ragatan Asta försöker fåfängt slå vakt om moralen och den goda smaken men förmår slutligen, i en genialisk scen som är en perfekt ögonblicksbild av skör, borgerlig skam, visa tafatt ömhet och uppriktig omsorg gentemot Sonja. Den mest misshandlade av dem alla är konstnärskroppen, den sinnessjuka, av cigaretterna Grynet kedjeröker, av vårdarna som hon prostituerar sig med och av läkarna, som representerar den makt, norm och det samhälle som inte vill veta av henne och som fråntar henne alla personliga fri- och rättigheter.
Även Grynet har en partner i Anders Johanssons Kalle, som även han gör en imponerande rolltolkning med gestaltningen av Kalles tålmodiga omsorg trots sin absoluta maktlöshet. Annars är mansrollerna inte begränsade av olika sorters tvångströjor på samma sätt. Men även männen babblar på ibland och tappar kontrollen då och då, som den unge stilige dr Sillén som ser sig som en upplysningsman för både förnuft och känslor, och dr Lind som i sina patientsamtal mest pratar om mat. Vilket det visar sig inte alls handlar om varken en pedagogisk idé om att lätta upp stämningen eller en personlig besatthet hos dr Lind utan om en dominant översittares självklara vana att ta ordet och tolkningsföreträdet.
Kropparna på scenen talar sitt tydliga språk om individuella liv som tvingas in i snäva normer med olika grader av våld, men berättar också om samhällskroppen vi alla delar. Den som vi i vår tid utsätter för övergrepp och avhumanisering som inte står lobotomering och tvångssterilisering långt efter med Reva, nedmontering av vård och omsorg, poliser som hämtar folk på sjukhus för avvisning och en psykvård som fortfarande lobotomerar människor, fast med kemi istället för kirurgi och mycket mer.
Den skickliga skildringen av det 1950-tal som vi behöver bli påminda, de psykologiskt perfekta karaktärerna och den ekvilibristiskt formulerade dialogen bör göra Hjärtats dubbla slag till en svensk klassiker. Med sin nya pjäs skriver Margareta Garpe historia, och hon skriver in sig själv i den svenska teaterhistorien, ännu en gång.
