Förra året kom den uppmärksammade filmen Våga minnas, där Ewa Cederstam river upp gamla sår i form av den våldtäkt hon utsattes för som ung men som hon aldrig direkt talat med någon om. Cederstams franska kollega Andréa Rawlins-Gaston vill också bryta tystnaden kring våldtäkt och hon gör det genom en annan typ av dokumentärfilm. Viol: Elles se manifestent (Våldtäkt, ett manifest) bygger på sex kvinnors upplevelser, som får representera de 313 franska kvinnor som skrev på ett upprop som publicerades i tidningen Le Nouvel Observateur i fjol. Här fanns kända och okända som alla sa samma sak: jag har blivit våldtagen, och detta är en politisk fråga. Filmen fick stor uppmärksamhet när den visades i fransk teve och sedan dess har ett tusental kvinnor anslutit till manifestet.
I veckan visades filmen på Zita i Stockholm och även i riksdagen. Både Andréa Rawlins-Gaston och Ewa Cederstam medverkade i det efterföljande panelsamtalet på biografen. Kvällen anordnades av Frankrikes ambassad med stöd av Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR), franska och svenska jämställdhetsdepartementen och Institut Français i Stockholm. Jean-Pierre Lacroix, Frankrikes ambassadör i Sverige, inledde med ett kort anförande där han bland annat framhöll de bägge ländernas gemensamma vision när det gäller att motarbeta våld mot kvinnor på ett internationellt plan. Den tämligen nytillträdda jämställdhetsministern Maria Arnholm intog sedan talarstolen och verkade väl inte helt varm i kläderna i sin nya roll, men upplyste publiken om regeringens satsning för att förebygga och bekämpa sexuellt våld, till vilket 120 miljoner kronor har avsatts.
Filmens form är enkel. Kvinnorna intar samma scen, en röd soffa i ett rum med flagnande blommiga tapeter och tillika utspridda blomster över trägolvet. Jag funderar lite över denna dekor; ska den symbolisera någon form av kantstött kvinnlighet? Kvinnorna sätter sig en i taget i soffan, och berättar utan omsvep sin historia. Det är med vissa förväntningar och farhågor som jag ser en film av det här slaget, oron att det ska resultera i schabloner om offerroll och kampanda. Men jag slutar att tänka så mycket på det då kvinnornas berättelser efterhand får mer och mer substans. Dessa är också så mycket mer än bara individuella trauman, det finns en tydlig vilja, ett större syfte med att berätta. Det är en entydig och tydlig signal som ska ges till samhället, till offer och förövare: Så här ska det inte vara.
Filmens styrka ligger mycket i hur olika de kvinnor är som framträder, och hur deras erfarenheter både skiljer sig åt men i grunden liknar varandra. Beskrivningen av hur man stänger av, att det att göra motstånd inte blir en relevant frågeställning, det enda som finns i tankarna är att man inte vill dö. Deras bakgrund, ålder och personligheter skiljer sig åt och de har hanterat det de utsatts för på olika sätt. Ett par har varit öppna med det, men för flera har det varit omöjligt att tala högt om det som hänt. Politikern Clémentine Autain till exempel utstrålar självförtroende och har lätt för att uttrycka sig. Det har på något sätt alla, men hos 52-åriga Claudine Rhor är smärtan mycket mer påtagligt närvarande, hennes sår är fortfarande vidöppna. Isabelle Demongeot utnyttjades under flera år av sin tennistränare, författaren Frédérique Hébrard, nu 85 år, blev våldtagen av en förrymd fånge, medan hennes 35 år yngre kollega Anne Monteil-Bauer våldtogs av mannen hon levde med. 15-åriga Laura är den enda vars ansikte förblir dolt för publiken. Hon bor fortfarande i samma stad som de pojkar som förgrep sig på henne vid flera tillfällen när hon var tolv.
Det är helt klart en film som berör och är viktig. Därmed inte sagt att den säger allt som finns att säga om problemet. I den efterföljande debatten som modererades av Olga Persson (utredningssekreterare och nationell samordnare mot våld i nära relationer) efterlyste ordföranden i Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund Carina Ohlsson mer fokus på förövarna och hur man förebygger våldtäkt genom att vända sig till killar och män, snarare än att ge ”råd” till tjejer om hur man inte blir våldtagen. Ewa Cederstam som har intervjuat dömda våldtäktsmän till sin nästa dokumentärfilm var föga överraskande inne på samma linje. Något hon också reserverar sig mot är uppfattningen att våldtäkt bara handlar om makt och inte alls om sex. För hennes egen del hade det en väldigt stor inverkan på hennes sexualitet, sex och makt hör ihop anser hon. Även i filmen framträder detta, samtidigt som våldtäkten ses som ett uttryck för maktutövande eller som bara en lek, får det konsekvenser för den drabbades framtida sexuella relationer.
Andréa Rawlins-Gaston ser sin film som början på ett omfattande arbete med att förebygga sexuellt våld och bryta de tabun som råder kring våldtäkt. I Frankrike precis som i Sverige är diskussionen om individ kontra struktur en het potatis. Bland de fall som blir rättssak är det bara 10 procent av gärningsmännen som efter genomgången undersökning anses ha psykiska störningar, och det förbluffade henne.
– De andra 90 procenten är människor som arbetar och lever familjeliv, så varför våldtar de? Jag har inget svar men jag skulle vilja veta vad som försiggår i huvudet på en våldtäktsman. Jag skulle absolut vilja göra en uppföljande film kring det ämnet.
Rawlins-Gaston är mycket nöjd med sin korta vistelse i Sverige:
– Jag känner mig väldigt entusiastisk! Det är tydligt att det finns en global rörelse som våra två länder är delaktig i.
