Svarta kvinnor om intersektionalitet i kulturlivet var namnet på det seminarium som föreningen Tryck anordnade i Södra teaterns lokal Kägelbanan i Stockholm i måndags.
Ellen Nyman, skådespelare och regissör var samtalsledare och i panel fanns Anna Adeiji, genusvetare, Alle Eriksson, aktiv medlem i Hallongrottans vänner, Maria Salah, skådespelare och Cecilia Germain, konstnär.
Anna Adeniji inledde med att berätta intersektionalitetens ursprung som är begreppet ”tripple opression”, det trippla förtryck av rasism, klassförtryck och sexism. Begreppet myntades av den amerikanska svarta socialistiska rörelsen redan på slutet av fyrtiotalet.
Samtalet på scenen rörde sig mellan det politiska och personliga, utan att bli varken för akademiskt eller navelskådande. Panelen samtalade om hur användningen av intersektionaliteten som verktyg för att förstå skeenden både när det gäller individ och samhällsfrågor och skeenden. Deltagarna i panelen delade med sig av erfarenheter av att som svart kvinna inte vara i ägande av sin kropp. Cecilia Germain berättar att hon som närmare 40 år trodde att hon skulle få slippa upplevelser av att folk tar sig rätten att ta på hennes hår.
Anna Adeniji fyller i och drar paralleller till svartas situation genom tiderna, där de ofta blivit infantiliserade och talade till som barn. Samtliga av paneldeltagarna instämmer när Alle Eriksson berättar om strategin att ta lite plats, vara skötsamma och väldigt korrekta eftersom minsta avvikelse från det överdrivet skötsamma genast kommer att dömas hårdare av en vit omgivning.
Ellen Nyman berättar om att de performancekonstverk med rasism som tema som hon har gjort i Danmark skulle vara omöjligt att genomföra i Sverige. Hon berättar om ett försök hon gjort på Södermalm som slutade med att hon blev utskälld från alla håll bland annat för att inte betalar skatt. Maria Salah river ner spontana applåder när hon kräver av ledare inom kulturlivet att ta ansvar i att ta in svarta skådespelare. Hon påminner om att skådespelaryrket är just att gestalta roller och inte stå på scen som sig själv.
Efter samtalet stannar deltagare och gäster kvar och minglar och snackar. Kvällens samtal har berört och stämningen mellan deltagare och publik är både varm och familjär även mellan de som aldrig förr träffats. Ellen Nymans sista ord ringer i mitt huvud när jag går hem i kvällen: ”jag försöker fokusera mycket på de områden inom intersektionalitetsbegreppet där jag inte själv är underordnad och drabbad, för att få en förståelse för också andra gruppers situationer. Jag tänker att det är viktigt om vi tillsammans ska kunna förändra.”
