Tio år senare skriver jag hur det var. Vad som fick mig att vilja spränga Konstfack i små bitar. För tio år senare åker jag även till Bergen där går jag in på en restaurang och där sitter ni utan masker. Jag är nära. Ni räddade mig från undergång för 10 år sedan. Vet ni det, säger jag. Ni blir glada. Jag vill gråta.

Dagen därpå skriver jag på Facebook. Facebook är min nya anslagstavla. För 10 år sedan fanns inte Facebook. Jag skriver:

”I går åt jag middag med Guerrilla Girls. Jag berättade att dom inspirerade mig till min lilla revolution på Konstfack. Gissa om dom blev glada. Den ledde till att den manliga konstnären Ulf Rollof inte fick professorstjänsten, utan en kvinna. Den ledde till att professorn Måns Wrange mejlade mig och sa att nu blir det ett gubbslem mindre på skolan, sen var han hemma i 3 veckor bara sådär. Det ledde även till att vissa elever påbörjade en blominsamlig till dom manliga lärarna och dom manliga professorerna för det tyckte så synd om dom. Då sprutade mina tårar i rökrummet. Då tänkte jag på Guerrilla Girls och att jag måste fortsätta. Detta var för 10 år sedan. Men ännu har jag inte blivit inbjuden till att hålla en föreläsning, workshop eller gå ateljesamtal som dom flesta fått göra av mina vänner som gick samtidigt som mig. Tiden kanske står still på Konstfack?

Bäst av allt va den stora feministiska anslagstavlan som jag satte upp utanför lärarrummet under sommarlovet. Sen fick jag komma på samtal hos den manliga läraren Olof Glemme eftersom jag bad företaget skicka fakturan till Konstfack. Anslagstavlan blev ofta sabbad men varje morgon återställde jag den, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Där satte jag upp lappar om nepotism män emellan på skolan, hånade gubbslemsgallerister, redovisade sjuk statistik i konstvärlden, Valeri Solanas citat och förstås Guerrilla Girls Affischer.”

Folk gillar mycket på Facebook, gissa om jag blir glad. Även gamla lärare. Dom fattar väl nu att jag inte var en galen liten manshatare. Men först nu, tio år senare. Dom fattar nu att jag bara ville ha lite rättvisa. Att jag bara ville ha en liten kvinnlig professor och inte tre små manliga på avdelningen för konst. Och några till små kvinnliga lärare för ett tag hade vi bara små manliga som strök omkring i korridorerna och dom var alltid tjenis med dom små killiga konsteleverna och jag mådde illa.

Och så ville jag att lärarna skulle uppdatera sin lilla konsthistoria. Jag ville inte höra talas om manliga konstnärer och manliga fotografer hela dagarna. Det kändes paradoxalt att ta massa studielån för att känna sig som skit hela dagarna.

”Jag var rädd för dig, Joanna”, säger folk efteråt. Du såg så arg ut. Men en dag i Bergen, tio år senare säger Œkland, hon var utbytesstudent på Konstfack 1 år, ja för tio år sedan:

”Joanna, jag hade hört talas om Gubbslem därför vill jag till Konstafack och när jag såg dig för allra första gången då hade du minsan Gubbslemströjan på dig och du såg så jävla arg ut och jag blev så glad.”

Tio år senare driver hon och Hilde Jørgensen Galleri Knipsu. De bjuder in mig till Norgen.

Hoppas allt är bra med dig! Jag och Hilde sitter och skriver en ansökan om att hålla en workshop nästa år med Guerrilla Girls, konstnärer och studenter för att fira kvinnors hundraårsjubileum för rösträtt i Norge

Vad tror du om det? Skulle du kunna tänka dig att deltaga?

Jag deltar. Norge är bra efterblivet visar det sig. Konsthögskolestudenterna talar om att de inte har lust att kalla sig för feminister för då blir man tagen för manshatare. Å nej, inte den “hotade-män-stategin” Å nej, tanker jag, igen har tiden stått still, här ännu länge. Oljepengarna kanske gör att folk inte behöver utbilda sig? Dom får det bra ändå.

Jag tänker på min dotter, hon fyller 3 år i morgon – om 10 år är du tonåring. För tio år sedan sa jag i en intervju i Aftonbladet att jag inte tanker föda en vit man. Jag höll mitt löfte. Sedan dess lever vi med skyddade personuppgifter. Jag vågade inte ens ge dig mitt efternamn, för säkerhets skull. Men om tio år då tar du tillbaka det, då tror jag att det är lugnt. Eller hur, eller hur? Snälla tiden…