”Vi måste vara uppmärksamma så att våra armar inte blir till påkar”, säger Sara Ahmed, där hon står på Världskulturmuseet och talar till oss, drygt 300, som sitter obekvämt hopvikta i täta rader i trappan.

Hon refererar till Grimmsagan om det egensinniga barnet som får fungera både som ingång till och som inramning av samtalet om glädjedödaren: den motstridiga feministen och/eller antirasisten, som stör flödet och trivseln runt bordet (bordet är en av Ahmeds huvudkaraktärer och symboliserar både det faktiska middagsbordet eller mötesbordet, men också alla de sociala rum, virtuella som fysiska, där normer läggs fram som substansen hos det som kan uttalas utan friktion) genom att peka på ett problem, någonting sexistiskt eller rasistiskt som sagts som en del i det där flödet.

I sagan blir det egensinniga barnet straffat med döden, men också i döden vägrar hennes egensinne att ge vika och hennes arm sträcks gång på gång upp ur jorden som täcker hennes kropp. Modern lyckas till sist slå ner den med en påk och flickan blir äntligen stilla.

En arm. På engelska ligger detta ord så nära ordet för vapen. ”A call to arms” – ett upprop, eller rop, till andra armar och störare av ordningen: Vapnen är våra kroppar och våra ord.

Jag tänker på samtalen i julas, klockan tre och Kalledags. Någon fäller en hånfull kommentar om dockan som plockats bort, och fler följer. ”Snart tar de väl bort snögubben också!” Min puls är hög i detta vita rum, och jag vet inte var jag ska börja eller hur, för det handlar inte bara om det vita utan också om klass och på något sätt har jag förflyttats så att allt jag säger när jag översätter min puls i ord kommer att komma uppifrån. Så jag ställer mig upp och går, fast jag vet att jag inte borde.

Ibland är det svårt att veta vad som är en arm och vad som är en påk. Ofta kommer det som är en arm för mig att se ut som en påk för någon annan i samma rum. Detta tror jag är viktigt. Något annat som vi måste bära med oss när vi praktiserar glädjedödande, är att den positionen aldrig får bli bekväm. Att bli till ett hinder för den allmänna trivseln runt ett bord: att gå emot istället för med, vara en arm som vevar där den borde ligga stilla, måste alltid innebära ett visst obehag. Annars har vi förmodligen blivit påkar.