Det verkar som att Goldina Smirthwaite uppfattade min och Mattias Gardells intervju med Omar Mustafa som en ”hyllning”. Det ter sig förbluffande för mig. Vad vi försökte göra var att utföra det enkla journalistiska arbetet att fråga honom själv om hans tankar om feminism och jämställdhet i en situation i vilken en mängd mer eller mindre ogrundade påståenden cirkulerade i svensk media. Vi ställde öppna frågor, lyssnade, försökte återge hans svar så korrekt som möjligt. Jag har svårt att se vad som i detta uppfattas som hyllande. Att vi lät honom tala? Att vår samtalston var respektfull och nyfiken snarare än anklagande och konfrontativ?
I så fall vill jag förklara att detta är den etik jag försöker följa i förhållande till alla människor jag intervjuar. Jag försöker lyssna och förstå. Jag ser det inte som min uppgift att bevisa att någon jag intervjuar har ”rätt” eller ”fel”, är ”god” eller ”ond”, ”vän” eller ”fiende”, oavsett hur nära eller hur långt från mina egna uppfattningar den intervjuade befinner sig. Jag ser noggrannhet och generositet i lyssnandet och läsandet av andras uppfattningar som en förutsättning för intellektuellt allvar, etiskt ansvar och kritiskt tänkande.
Just därför finner jag anledning till självkritik. Smirthwaite har rätt i att intervjun ger ett tunt intryck av Mustafas feminism och tyvärr tror jag att det hänger samman med att vi hastade fram den. Jag lät mig helt enkelt stressas av mediedebatternas tempologik och gjorde ett snabbare och mindre grundligt arbete än jag borde. Hade jag gjort det grundligare hade kanske den situation som nu har uppstått förebyggts.
Trots att det finns frågor värda att diskuteras vidare i Smirthwaites inlägg verkar debatten stranda här. Mustafa har avböjt att svara på inlägget. Han uppfattar inte att Smirthwaites artikel riktar sig till honom. Missuppfattar han det? Talar hon med honom inom ramen för en gemenskap i vilken han implicit inkluderas eller talar hon om honom för ett ”oss” han inte anses tillhöra?
Jag tror att en meningsfull diskussion om Mustafas uppfattningar förutsätter att han inkluderas i samtalet. Att möjliggöra det, snarare än att ”hylla” eller företräda hans position, var tanken med intervjun. Sedan är det rimligen Mustafa som ska svara för Mustafa.
