Närmare fyra av tio som nu är sjukskrivna har en psykisk diagnos och deras antal ökar stadigt. Ingen annan sjukdomsgrupp växer på samma sätt.

Att det finns ett samband mellan denna utveckling och förändringar i arbetslivet är uppenbart: Stressen ökar när alla företag rationaliserar för att öka vinsterna, otryggheten i anställning tilltar när allt fler mister sina fasta jobb och 24-timmarssamhället vi lever i innebär att två av tre arbetarkvinnor jobbar obekväma arbetstider. Lägg till detta ett informations- och ett konsumtionssamhälle där du ständigt är uppkopplad, ständigt jämförd – alltid på språng. Inte konstigt, egentligen, att allt fler blir sjuka.

Den traditionella stressforskningen brukar säga att det finns två sätt att åtgärda stress: sänka kraven eller öka resurserna för att hantera den.

En feministisk analys av ohälsotalen ser att båda dessa stressreducerande åtgärder verkar behövas i många kvinnors liv: för att inte riskera att bli sjuka behöver kraven på oss sänkas och vi behöver avlastning.

Filosofen Fredrik Svenaeus, skulle antagligen inte ifrågasätta denna typ av resonemang. Han är själv drabbad av svåra ångestperioder, men han diskuterar inte ohälsan i termer av vad vi kan och bör göra åt den. I stället gör han i sin bok Homo Patologicus ett försök att ställa debatten om psykisk ohälsa på ända genom att i stället utgå ifrån att lidande är en central del av att vara människa. Människan har alltid lidit. Alla människor lider – i olika utsträckning och av olika anledningar – och det är i sig inte sjukt!

Fredrik Svenaeus sammanfattar var den psykologiska forskningen befinner sig och vad gäller symptom och orsaker i individ och miljö – som avstamp för att lyfta frågeställningarna till en mer filosofisk nivå. Bland annat beskriver han sin egen ångest och konstaterar att intensiteten i oron under en tuff ångestperiod varierar mycket över veckorna beroende på hur lugnt det är runt omkring honom. När han är på landet och bara behöver klippa gräset är det helt okej – när han ska undervisa eller sitta i möte blir den värre.

Han har prövat alla tillgängliga självhjälpstips: identifierat destruktiva tankemönster, mediterat för att få kroppen lugn – då följer ju själen med på köpet, och så vidare. Han har även ätit ångestdämpande medicin och upplevt det som en lättnad – men han ifrågasätter ändå att hans lidande bör betraktas som sjukt och landar i att oro och lidande är en central del av hans personlighet:

”Även om det kanske inte är så här att vara människa för alla, är det så här det är att vara Fredrik.”

Han varnar därför för att fokusera för mycket på diagnos – i stället för att se till individens situation.

Visst kan det innebära en lättnad när en människa får sitt lidande diagnosticerat, eftersom det gör lidandet begripligt. Vissa upplever dessutom diagnosen som en ansvarsbefrielse: det är inte mitt fel att jag har ångest, att jag är så trött eller att jag inte klarar av min vardag – jag har ju drabbats av en vetenskapligt konstaterad diagnos. Fredrik Svenaeus missunnar inte individen att få sin diagnos. Men han borrar djupare, både i vetenskapens aktuella rön och i filosofiska resonemang kring lidande och normalitet och formulerar frågor som: Vad är ett psykiskt normalvärde? Var går gränsen för ett normalt BMI i förhållande till fetma? Och var går gränsen mellan att förströ sig med ett datorspel och spelmissbruk?

Ett enkelt svar är att om det vanliga livet påverkas så att det ödelägger relationer, jobb, skola och familj är det naturligtvis inte friskt.

Visserligen kan ett avvikande värde vara så tydligt att det inte råder någon tvekan om att en människa är sjuk, men det finns trots det ingen exakt gräns mellan det friska och sjuka värdet som gäller för alla patienter. Läkaren måste hela tiden ta hänsyn till hur plågsamma symptomen är för individen. Och även om de är så plågsamma att hon i en given situation inte är arbetsförmögen – är hon därmed automatiskt att betrakta som sjuk? Lidandet kan ju mycket väl vara rimligt i förhållande till den situation hon befinner sig i.

Homo Patologicus är en tankeväckande betraktelse över normalitet och vad det uppdraget att ”njuta av tillvaron ” innebär för den moderna människans syn på sig själv. Inte minst är boken en påminnelse om att gränsen mellan friskt och sjukt lidande faktiskt är kulturbundet och avhängigt ett resonemang om vad som är ett lämpligt känslomönster och beteende i ett givet samhälle.