Hon – Ingeborg Maria (”Maja”) Bergwik – föddes 1912 och dog 101 år senare, den 11 april 2013. Mormors liv spände över hela det svenska moderniseringsprojektet. Två syskon dog i späd ålder. Hennes favoritbror Hans gick bort drygt 20 år i tuberkulos; han var inackorderad hos en matmor som lät honom bli undernärd. Mormor kunde aldrig med att jag var så smal som barn. Hon såg sin storebrors borttynande kropp framför sig, gödde mig med pannkakor gjorda på grädde. Hon tycktes aldrig riktigt förstå att vi som är födda i mitten av 1970-talet aldrig svalt: smärtsamma minnen av brodern satt djupt i kroppen.
Flickor tilläts på landets läroverk först 1927, när hon var 15 år. Hon och två systrar fick dispens; de var ensamma flickor i klassen i Vänersborg. Faderns, Gustaf Strandman, bildningstro drev satsningen där alla tre döttrar fick läsa. Sedan skickades dem till Stockholm och Uppsala. Medicinstudierna stöp på första anatomikursen där professorn höll muntlig tentamen med öppet förakt för kvinnliga studenter (”gråter lilla fröken…” mindes mormor hur han utbrast sarkastiskt). Han kuggade en i första gruppen, två i andra, tre i tredje. Mormor – Strandman i efternamn – var i den sista gruppen, där alla tio kuggades. Istället blev hon tandläkare. Idag finns studiemedel, kursplaner och studerandeombudsman. Expansionen av utbildningssystemet sedan 1930-talet saknar motstycke.
Mormor Majas liv erbjuder sätt att periodisera; i vilken tid står vi? Har de projekt hon levde i och bidrog till också dött? De bästa berättelserna finns ofta på vår egen bakgård och kanske är det just förmågan till överblick som fattas oss? Kräver inte de utmaningar vi står inför att vi mera intensivt tränar den förmågan – utmaningarna är ju så sammansatta? Vi behöver orienteringspunkter i en genuint heterogen samtid med stora inneboende spänningar. Är vi en förlängning av mormors värld eller ser vi något helt nytt i en tid av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser?
Mormors liv visar också hur vi blir möjliga i sammanhang. Utan pappa kyrkoherden, utan en distinkt, västerländsk idé om Gud, utan föreställningar om arbete och familjeliv, utan idéer om kvinnlighet och moderskap. Utan allt detta hade hon inte varit möjlig. Hon är också djupt inskruvad i mig. Gav mig ett svenskt och västerländskt sammanhang: hade alltid böcker i sin hylla. Skrattade högt åt första sidan i en roman av Pär Lagerkvist och utbrast: ”så typiskt Lagerkvist”. Det är det som pågår mellan oss som gör oss.
Sammanhang är vad vi hyser de intensivaste åsikterna om. Det är för idéer om dessa som vi (nät)hatar, hotar, bråkar, dör och dödar. Att ifrågasätta förekomsten av sammanhang –strukturer – strider mot all mänsklig erfarenhet. Ändå finns en tydlig strömning bland liberala skribenter att göra just det. Strömningen förgrenar sig in på utbildningsdepartementet där kunskap är synonymt med individuella prestationer och innovationer i ständig kamp med andra. Där står sammanhangsvetande (human- och samhällsvetenskap) lågt i kurs.
Så vad ska vi göra med mormors glasögon? De är rundade nertill och har en svagt blå linje i bågen. De finns kvar, stirrar uppfordrande på oss från nattduksbordet: ”vad gör ni med andras erfarenheter”? De har sett så mycket, men från en strukturell plats: det privilegierade, svenska, homogena 1900-talssamhället. Om jag spar glasögonen i min skrivbordslåda, räcker det för att bevara vetskapen om att mormor såg andra saker än vi? Eller behövs det något mer? Behövs det en samtid som aldrig slutar att lära sina barn värdet av vad jag vill kalla den kunskapsgrundade empatin: att se strukturer och den lokaliserade erfarenheten är trots allt en väg mot förmågan att se sig själv i andra.
