Att idrotten inte är någon frizon för kränkande behandling kommer nog inte som någon överraskning för någon.

Nu har Rädda Barnen tillsammans med Sifo undersökt hur det ser ut i verkligheten genom att fråga ett antal föräldrar om deras upplevelse kring de här frågorna.Och siffrorna visar att det finns mycket kvar att göra.

Tagit fram handlingsplan

Nästan var fjärde förälder vittnar om att barn och ungdomsidrottsledare har hetsat, skällt eller gett kränkande kommentarer i samband med deras barns idrottande. 42 procent av föräldrar har hört barn och ungdomar uttala sig kränkande eller nedlåtande mot andra barn och ungdomar.

Samtidigt är det många föräldrar som vill att föreningarna arbetar med de här frågorna, hela 72 procent av de tillfrågade föräldrarna uppger att de vill att föreningarna arbetar mer aktivt och förebyggande mot kränkande behandling och diskriminering.

Men Rädda barnen inte bara undersöker hur situationen ser ut, de har också tagit fram ett konkret verktyg: materialet Fem steg till en handlingsplan.

– Vi arbetar på många olika områden där barns rättigheter behöver lyftas fram. För några år sedan insåg vi att det var dags för oss att ägna oss åt idrotten, det är ju landets största folkrörelse för barn, förklarar Helene Olsson som arbetar med High Five, som det idrottsinriktade arbetet kommit att kallas.

Ideellt arbete

Snabbt upptäckte man att även om många pratade om de här frågorna fanns det ont om konkreta material som hjälpte landets idrottsföreningar på vägen mot en trygg och bra miljö för alla barn och ungdomar.

Därför har man tagit fram materialet Fem steg till en handlingsplan.

– Det visar hur man genom fem steg kan ta fram en bra och tydlig handlingsplan. En sådan handlingsplan gör det sedan i sin tur lättare att förbygga kränkningar, upptäcka dem och veta hur man ska agera när de uppstår.

Ett av problemen med att arbeta med de här frågorna är att många som är engagerade inom idrottsrörelsen utför ett helt ideellt arbete och att de främst gör det på grund av intresse för sin sport.

Värdegrundsfrågor hamnar då längre ner på listan över prioriterade frågor. Helene Olsson har också mött inställningen att föreningen i fråga inte har den här problematiken.

– Men det behöver inte vara så öppet som att någon står att puttar på någon annan. Det kan handla om de andra i laget aldrig vill vara med en när tränaren säger att alla ska ställa sig två och två för en övning.

Jobba tillsammans

Så hur ska man då göra om man vill att den förening där ens barn idrottar ska bli bättre på att arbeta mot kränkande behandling?
Helene Olsson menar att det är viktigt att frågan är väl förankrad i styrelsen och i andra ledande grupper.

– Jag tycker att de föräldrar och ledare som vill arbeta med det här ska bilda en grupp och jobba tillsammans. Men sedan måste styrelsen också visa att frågan är viktig, annars händer det inget.

Samtidigt är det ju många föreningar som har fina planer, men där det ändå händer saker där barn och unga kränks. Hur ska man tänka där?

– Då måste man gå tillbaka till styrelsen igen och fråga sig vad vi vill ha för idrott. Man kan luta sig mot Barnkonventionen och Riksidrottsförbundets material Idrotten vill. Sedan tror jag nästa steg är att hela tiden ha en kontinuerlig diskussion med ledare och föräldrar. Man tänker att det kanske räcker med att informera en gång, men det gör det inte. Ledare och föräldrar byts ut hela tiden, så det gäller att ständigt prata om detta.