Det finns en väljargrupp som Sverigedemokraterna inte lyckas nå ut till och det är kvinnorna. Det har visat sig svårt att övertyga oss om att sambeskattning, begränsningar i aborträtten och värnandet om fädernelandets traditioner ligger i vårt intresse. Så när Jimmie Åkesson fick ”en timmes tv-tid” i samband med sitt partiledartal i Almedalen valde han att rikta en charmoffensiv till ”vardagens hjältar” och ”de som bär upp välfärden” samtidigt som han gick till attack mot ”feministerna”. Det gäller att splittra för att härska!
Men vad är det han egentligen säger? Feminister – som har maktkritiska perspektiv på kön – är inte "riktiga kvinnor" och inte heller de riktiga kvinnornas vänner. Riktiga kvinnor är sådana som väljer att samla familjen vid traditionella högtider, ta hand om sina egna och sin mans föräldrar, sköta om hus och trädgård och bära upp välfärden.
”Feminister” är sådana som ägnar onödigt mycket kraft åt att förändra genus och ifrågasätta riktiga kvinnors autentiska val. Deras ifrågasättande av könsstrukturerna är till ingen praktisk nytta för de riktiga kvinnorna eftersom de är "riktiga kvinnor" som VILL ta på sig riktiga kvinnors uppgifter.
Det är Sverigedemokraterna som är de riktiga kvinnornas verkliga vänner eftersom de hyllar deras uppoffringar och vill belöna dem med heltid och bättre arbetstider. De riktiga kvinnorna förstår att det finns högre värden än individens frihet och rättigheter. De kan sätta familjens och Sveriges välstånd högre än sina partikulära intressen.
Men varför finns det så få kvinnor i partiet och bland dess väljarbas? Varför förstår inte alla riktiga kvinnor vilket som är Sveriges nya kvinnoparti? Jo, kvinnor är ängsliga och lättpåverkade varelser som varit rädda för att stödja ett parti som varit illa ansett. Därför har de unga modiga männen gått före. Men de riktiga kvinnorna är Sverigevänner ”i hjärtat” och kommer snart att följa efter.
Jag ska inte förolämpa läsarens intelligens med en jämförelse av maktkritik kontra konservatism i relation till underordnade grupper. Låt oss istället applådera Åkessons metafor av vad Sverigedemokraterna representerar. "Vi är som en höstvind”, menade Åkesson vid slutet av sitt tal. Sverigedemokraterna är inte en ”vårvind” eller ens en ”frisk fläkt” utan just en höstvind. De är bärare av kyla och mörker enligt den egna partiledaren. Klockrent Åkessson!
