Efter Egalia och PARadiset blir Slaktscenarier teater Confronts tredje uppsättning på bara ett år. De två tidigare pjäserna har haft en tydlig feministisk prägel, i Slaktscenarier, som hade premiär i fredags på teater Tribunalen, är angreppsytan bredare. Det är hela det kapitalistiska, patriarkala och genommedialiserade samhället som får klä skott i en föreställning som gränsar till performance.

Sju skådespelare står utspridda på scenen när publiken släpps in. Caroline Bonaldis kostymer har förvandlat dem till varelser som för tankarna till muterade marsianer. Överdrivna attribut i form av rumpor och bröst på alla möjliga ställen låter ana en kritik av kroppsidealen. Men det är framför allt de skenbara valen och den politiska och kommersiella diskursen som står i fokus.

Effektiv scenografi

Ensemblen radar högtidligt upp sig: Varsågoda, välj! skanderar Johanna Holmström igen och igen. Men de (själv)valda tycks inte erbjuda några reella alternativ. Deras slogans kretsar kring dig som individ, och som sådan bär du allt ansvar för dig själv.

Scenografin är effektiv i sin enkelhet och består av metallramar med elastiska linor som skådespelarna flyttar och kombinerar till olika formationer. Ett nätverk att trassla in sig i, ett arbete att bli instängd i.

Allt förmedlas i ett rasande tempo, där skådspelarna faller varandra i talet, deras blickar ständigt riktade mot publiken, och det går så fort att det ibland dessvärre inte går att uppfatta allt. Texten utgörs av ordlekar, alliterationer, förvanskning av floskler av slagord och har således en naturlig avsaknad av kontinuitet. Den röda tråden finns istället i pauserna mellan ”valen”, där skådespelarna förflyttar sig till scenrumets bortre del och andas häftigt för att sedan sucka djupt och fälla ner överkroppen, som i ett överspänt yogapass.

Vrider upp volymen

I viljan att spegla samtidens hysteriska retorik och ändlösa upprepning tappas dock en nödvändig distans till ämnet och föreställningen blir mer ett exempel på det den vill demonstrera än en kommentar till det. Den abstrakta gestaltningen blir här endimensionell – den sätter inte saker och ting i perspektiv utan pekar endast på dem och vrider upp volymen. Jag lämnar salongen en smula andfådd.