Det var i våras som färg, vithet som norm och rasbegrepp hamnade i fokus i den antirasistiska debatten som bubblade upp efter polisens agerande i samband med Revaprojektet, den uppmärksammade brevväxlingen från Jonas Hassen Khemiri till justitieminister Beatrice Ask, Jasenko Selimovic svar till Khemiri och kritiken mot migrationsminister Tobias Billströms uttalanden om blonda och blåögda svenskar.
Författaren Qaisar Mahmood ställde sig i våras kritisk till debatten och menade att den riskerade att befästa de kategoriseringar som rasismen dragit upp, ett argument som han också förde fram under onsdagens diskussion:
– Jag är emot rasism men skulle ändå dra mig för att kalla mig antirasist, för i den senaste debatten har många som gått ut och kallat sig antirasister lagt på sig lite av ett rasistiskt perspektiv. Att kalla någon vit är att tillskriva den personen egenskaper.
– Att bemöta folk utifrån förenklingar är fel, sade han.
Nathan Hamelberg från gruppen Mellanförskapet menade att det går att dra paralleller till hur feminister har jobbat med genusfrågor, eller hur hbtq-frågor har uppmärksammats. För att kunna synliggöra strukturella problem som rasism måste det ske en viss kategorisering menade han.
Om vithetsnormen ska kunna ifrågasättas måste den först göras synlig, de privilegier som hänger samman med vithet förblir annars bara just en del av sakernas tillstånd, och vita slipper därmed också förhålla sig till dem.
– Titta på studier som har gjorts på hur mycket uppmärksamhet lärare ger baserat på kön, detsamma kan du göra utifrån begreppet vit och icke-vit. Det handlar inte om att tillskriva folk egenskaper som de ska leva upp till utan för att kunna synliggöra skillnader måste vi ha ett mått på sakerna. Om vi inte tillåter oss det kan vi inte hävda att det är skillnad på hur vita och icke-vita behandlas, sade Nathan Hamelberg.
Bristande begrepp
Qaisar Mahmood höll med om att det måste ske viss kategorisering eller förenkling för att kunna förstå sin omvärld. Han vände sig dock just mot begreppet vit eftersom han menar att det är subjektivt, till skillnad från då Statistiska centralbyrån använder begreppet ”utländsk bakgrund”.
– Vit är subjektivt, där blir det användaren som avgör, sade han och tillade att även om också SCB:s kategori är trubbigt och förenklande så är det väl definierat vad som utgör utländsk bakgrund.
Diskussionen kom att handla bland annat om vilka begrepp som bör användas i den antirasistiska debatten. Berolin Deniz från Interfems projekt Agera antirasistiskt och empowerment menade att vithet är ett viktigt begrepp, men att fokus inte ska handla så mycket om vem som är vit. Detta eftersom det kan skifta mycket beroende på vem som gör bedömningen men också på situation: en person som kan passera som vit i ett sammanhang kanske inte alls gör det i annat.
– Men som Nathan tog upp är makt och resurser ojämnt fördelade. Den arbetsgivare som diskriminerar mig skiter fullständigt i om jag ser mig som vit, sade hon och fortsatte:
– Det andra är att jag tycker att det är bra att poängtera att det är maktstrukturer som orsakar den här ojämlikheten. Folk blir diskriminerade av könsmaktsordningen, inte kön i sig, och folk blir diskriminerade på grund av det finns en ideologi som säger att en hudfärg är bra eller mindre bra, det är inte själva hudfärgen utan ideologin, det är här fokus ska ligga, på de strukturer som upprätthåller och gör att folk blir diskriminerade, sade hon.
Hudfärg vs etnicitet
Även begreppet etnisk diskriminering är problematiskt, eftersom det ofta inte är det som åsyftas då det används. Nathan Hamelberg exemplifierade detta med att om fyra unga killar med afrikanskt ursprung blir nekade i dörren till en krog eller klubb så handlar det sällan om etnicitet utan deras hudfärg.
– Även om en kille kommer från Senegal och en annan från Somalia, finns det inte en chans att dörrvakten har koll på etniciteten, utan de nekas för att de är svarta. Vi ska inte göra vithet till en fetisch, men socialt konstruerad vithet ska vi prata om, sade han.
En annan problematik med att använda begreppet etnicitet när rasism och diskriminering diskuteras är att i betydelsen av etnicitet ingår det att personer förutsätts känna samhörighet med varandra på grund av ett tänkt gemensamt ursprung.
– Men vem säger att jag inte känner samhörighet med Sverige, om man nu gör det blir det jättekonstigt att bli etniskt diskriminerad, jag som har tittat på Björnes magasin, sjungit Idas sommarvisa...vad är det jag blir diskriminerad för? Jo min mörka hårfärg, sade Berolin Deniz och förklarade hon själv känner viss osäkerhet kring vilket begrepp hon föredrar:
– Alla begrepp är trubbiga och inget har funkat hittills, sade hon.
Ulrika Westerlund, RFSL:s förbundsordförande, hänvisade till erfarenheter hon gjort under arbetet med mångkulturåret 2006. Hon menade att vithet är ett användbart begrepp, men konstaterade också att det finns ett motstånd i Sverige att använda det.
– I USA och Storbritannien är det inte konstigt att prata om ras, men här är det svårt. Under mångkulturåret kom vi fram till att de lösningar som används i USA och Storbritannien inte kunde användas här.
– Samtidigt är det intressant att fundera på varför vissa kategorier så problematiska och andra så oproblematiska.
Ulrika Westerlund underströk också vikten av att se och analysera strukturerna:
Ett individperspektiv blir ofta avpolitiserat, som att ”alla är vi bara individier” och därför kan vi inte prata om någon form av diskriminering, sade hon.
