På 1970-talet blev den hemtekniska linjen gymnasial landet över. Den övergick i konsumtionslinjen och blev en tvåårig utbildning. Den var relativt stor då den omfattade cirka sju procent av alla gymnasieelever. I slutet på 1980-talet togs utbildningen bort helt. Det beslutades då att alla utbildningar skulle vara högskoleförberedande eller yrkesförberedande och konsumtionslinjen uppfyllde inte något av de kraven.

– Men det fanns ett argument till, att den var enkönad. Det var även den tekniska linjen, där det endast gick pojkar, men den levde vidare.

Det säger Karin Hjälmeskog som är lektor i pedagogik med särskilt fokus på frågor om genus och jämställdhet, hem- och konsumentkunskap, konsumtion och hållbar utveckling vid Uppsala universitet.

Rationaliserat hemarbete

Jag berättar för henne om de kvinnor jag träffat, som studerat den hemtekniska linjen på Idas skola i mitten på 1960-talet. Under den här tiden började hemmafruidealet att luckras upp. Så varför sökte flickorna sig fortfarande till utbildningen?

– På 1960-talet var målet inom den feministiska rörelsen att få ut kvinnor på arbetsmarknaden. Intressant är att detta tänk fanns redan hos Alva Myrdal på 1930-talet, säger Karin Hjälmeskog.

Anledningen till att hushållsutbildningarna ändå levde kvar ett bra tag tror hon beror på att hushållsarbetet också skulle, som hon säger, rationaliseras på 1960-talet.

– Man skulle bo i kollektiv och samarbeta. Man skulle skicka iväg tvätten till tvätterier och familjen skulle få tid till att fokusera på relationsarbete istället. Man hade en föreställning om att hemmafrun skulle försvinna.

Kostnadsfråga

Men samtidigt fanns det en motståndsrörelse. Alla hade exempelvis inte råd att låta andra sköta hushållssysslorna åt dem, det fanns alltid hemarbete som behövde skötas på egen hand.

– Jag tror säkert att det fungerade som ett mognadsår, på samma sätt som man sa att killarna mognade när de gjorde värnplikten. Det fördes faktiskt en diskussion angående om man skulle införa obligatorisk hushållsutbildning för kvinnor, när värnplikten var obligatorisk för män. Men det slog aldrig rot. Jag tror att det var en kostnadsfråga, att det hade blivit för dyrt.

– Jag, som är hemkunskapslärare i botten, var tvungen att gå en hemteknisk kurs för att få utbilda mig till det. Så om man ville ha en sådan yrkesbana var det väldigt bra, tillägger hon.

Paralleller till Idas skola

I dag är Idas skola en del av Bäckadalsgymnasiets hotell- och restaurangprogram, en treårig gymnasielinje som till viss del kan liknas vid den hemtekniska linjen som min mor och hennes klasskamrater gick på 1960-talet.

Fortfarande finns här även program där eleverna får lära sig att sköta barn, sy och designa. Och alla är de populära bland dagens gymnasieungdomar. När jag nu ser tillbaka på min egen hemkunskapsundervisning är det med helt andra ögon än för tio år sedan. Jag måste erkänna att det också är med andra ögon än för fem veckor sedan, när jag påbörjade mitt sökande kring den hemtekniska linjen.

Nyliberalt nyttotänk

Förra året kom Miljöpartiet med förslaget att hemkunskapen bör införas även på gymnasiet, som ett obligatoriskt ämne. Delvis för att man tycker att det är lite för tidigt att hemkunskapen, som nu, introduceras på högstadiet.

I grundskolan blev hem- och konsumentkunskap obligatoriskt 1962. Då hade man många möjligheter att fördjupa sig senare. I dag är alla de alternativen borta. Ja, förutom matlagningskurserna hos studieförbunden.

– Jag tror att det beror på att vi lever i ett nyliberalt samhälle, som gör stor skillnad mellan det privata och det offentliga livet. I dag handlar det mycket om valfrihet, man ska få välja mycket själv och staten ska inte lägga sig i. Jag tror absolut att det är en följd av politiken som förs i dag, säger Karin Hjälmeskog.

Hon tror inte att utbildningen, om den hade fått chansen, skulle växa sig lika stor i dag.

– Vi är för färgade. Det finns ett otroligt nyttotänkande i dag. Nu är man så inriktad på att man ska ha bra jobb och höga löner.

– Samtidigt är det motsägelsefullt, då man pratar mycket om miljö och hållbar utveckling i dag. Jag var på en konferens för några år sedan där vi diskuterade hur man ska jobba för hållbar utveckling. Vi var alla överens om att det handlar om val man gör i vardagslivet, men där stannade det. Eftersom man gör sådan skillnad på privat och offentligt var det ingen som ville lägga upp det privata på bordet, och berätta vad man själv gör för miljön.

Fristad för flickor

Karin Hjälmeskog tycker att det är tråkigt att utbildningen har försvunnit. Det finns många skäl till att den skulle vara värd att gå, anser hon. Dels för att den är kortare, dels för att den är riktad mot hemmet.

– Nu spekulerar jag bara, men jag kan tänka mig att utbildningen kan ha setts som en fristad utan krav just för att den var enkönad. Det var okej att hålla på med det man tyckte var roligt, utan att det betraktades som egendomligt, säger Karin Hjälmeskog.

Hur kan uppdelningen, mellan flickor och pojkar, ha påverkat de som gick könsseparerade utbildningar?

– Jag tror att man påverkas väldigt olika. För en del kan det ha varit jättebra medan andra har upplevt det helt tvärt om. Det går inte att säga något generellt.

Ojämställd skola även i dag

Det Karin Hjälmeskog upplever som mest problematiskt är alltså inte uppdelningen i sig, utan att hemarbete i allmänhet fortfarande kopplas främst till kvinnor.

– Både kvinnor och män borde ju lära sig hushållsarbete. Sedan 1970-talet har jämställdhetsarbetet i skolan handlat om att få flickorna mer lika pojkarna, men inte tvärt om. I dag har man väl fått en lite annan medvetenhet, fokus ligger inte lika mycket på att omvända flickorna nu.

Skulle du säga att skolan är jämställd i dag?

– Nej, skolan är absolut inte jämställd i dag. Inte i hur man undervisar, inte i betyg, inte i läraryrket och inte till sitt innehåll.

– Jag har undersökt läroböcker och sett att det finns historieböcker som inte tar upp kvinnor alls. Det handlar bara om kungar och krig. När grundskolan bildades plockade man med alla skolor utom flickskolan. Det betyder alltså att hela grundskolan bygger på pojkars utbildning.

På frågan om skolan kommer att bli jämställd tvekar Karin Hjälmeskog en lång stund innan hon tar till orda:

– Om vi verkligen vågar ifrågasätta. Och inte bara genom små övningar i klasserna, om hur vi beter oss mot varandra, försöker uppmärksamma eleverna. Man måste gå på djupet, inte bara skrapa på ytan.