Jag läser att forskare i Frankrike har räknat på dricks. De har kommit fram till att restaurangbesökare lägger mer dricks om de får kvittot på en rund istället för en fyrkantig bricka. Är den hjärtformad blir vi än mer givmilda. Jag tror inte att någon medvetet ger olika dricks utifrån brickans utformning. Vi tenderar ju att tro att vi gör fria val – att vi ger så mycket dricks (eller ingen alls) utifrån vad vi tycker är rimligt och möjligt. Det gäller även sådant som reklam – att jag som vuxen människa skulle gå på sådant är ju löjligt – jag gör mina fria val!
Men att så många helt plötsligt började baka och köpa småkakor för några år sedan, och pratade om hur de nog egentligen är små mystanter i modern tappning, var ju precis vad olika företag som då gick samman ville. Pr-konsulten Keith Gardestedt fick småkakstrenden att bli det nya heta genom intensiv bearbetning av pressen. Och vi fick njuta, byta kakrecept, läsa bloggar och konsumera mer smör, jäst och bakmaskiner. Företagare vet att det här med ”fria val” inte är sant. Vad vi begär, väljer och känner som konsumenter kan formas. Samtidigt uppfattar vi det som våra val, kanske till och med som dem vi är, vår identitet. Är det därför Svenskt näringsliv så benhårt trummar in att vi har fria val? Företag tjänar ju på den tanken… ett sidospår, men ändå.
Hur som helst, så fungerar det såklart även med sexualitet. Jag fick en fråga av en läkarstudent förra veckan om det ändå inte är så att vi tänder på det som är lite förbjudet? Visst gör några av oss det men de flesta av oss tänder ju på det som hela tiden trummas ut, på det tillåtna – det vi lärt oss att begära. Så vanligt är det ändå inte att små taniga killar tänder på långa tjocka kvinnor, eller att de flesta människor tycker att synliga funktionsnedsättningar är ett plus i kanten, eller att stora tänder med skarp andedräkt ses som extra sexuellt.
För allt det här har vi lärt oss är ickesexuellt, något som vi inte ska vilja ha. Vi lär oss det genom att det inte trummas ut, att det inte lyfts som normalt. De flesta av oss är någorlunda hetero och tänder på rätt kroppar och ansikten som vi blivit matade med från sagoböcker till storfilmer. Olika tider och platser i världen har såklart olika påbud om begär. Men dessa påbud går så in i våra kroppar att de upplevs som självklara och som våra egna fria val – sån här är jag!
Förutom för en hel del feminister. Många av oss brottas med dessa påbud och begär. Varför tänder jag bara på smala kvinnor? Varför tänder jag på just muskulösa män? Varför måste jag ha rakat benen för att kunna koppla av sexuellt? Varför känner jag skam över min lust när jag är stolt öppen flata? Samtidigt upplever inte jag att vi pratar om detta så mycket, inte på djupet. Det är skamligt, ibland smärtsamt, onämnbart och många gånger osynligt. Och det finns normerande begär som i stort sett aldrig uttalas – i alla fall inte i Sverige. Såsom det vita begäret.
Jag har så många gånger hört vita feminister, inklusive mig själv, klaga på den objektifierande bilden av kvinnan som dagligen översköljer oss. Men bara någon gång, i särskilda sammanhang, hör jag rasifierade feminister istället tala om avsaknaden av bilder. Hur objektifieringen handlar om just vit femininitet. Hur alla dessa vackra och trånande kvinnor på bild nästan uteslutande är vita och har västerländska idealkroppar. Hur bilden av den riktiga kvinnan, den feminina kvinnan, får så många att känna sig så ickesexuella, så fula och omöjliga att begära. Samtidigt finns exotifieringen och det lägre värdet av den mörka kvinnokroppen, som uttrycks i så mycket sexuellt våld.
Några modiga och skarpa personer vågade fördjupa sig i dessa frågor under seminariet ”Vad gör vi med vithetsnormer i hbtq-communitiet?” på årets Stockholm Pride. En av festivalens höjdpunkter enligt mig (förutom Flatgalan såklart!). Jag kan börja med att nämna att ingen menade att vithetsnormer är särskilt problematiska inom just communitiet. Hbtq-rörelsen är självklart en del av ett större samhälle genomsyrat av rasistiska föreställningar och praktiker.
Mycket viktigt sades under seminariet om vilka kroppar som är norm och avvikare, vilka som får ta plats och på vilka villkor. Men det talades även om vithet och det egna begäret, hur man som mörkhyad kan komma på sig själv med att bara ha varit ihop med vita. Hur man, omedvetet, vill ha det makten vill ha. Och vita vill ofta vara ihop med vita. Det som inte uttryckligen sades var: Vad inryms för bild av en själv, och andra i det vita begäret? Vi internaliserar alltså rasism kopplat till begär. Strukturell rasism handlar inte bara om sådant som ekonomi, våld och arbetsmarknad – utan även om sex, nära relationer och självbild.
