VM-guldet på 1500 meter gick till Abeba Aregawi. Aregawi tävlade för Etiopien fram till OS i London, men sedan inomhus-EM i Göteborg tävlar hon för Sverige. Ett svenskt VM-guld med andra ord. Det är vi inte bortskämda med. Man brukar visserligen tala om det svenska friidrottsundret under 2000-talets första hälft, men det är ju några år sedan nu.
Friidrottsundret tillskrevs inte minst kvinnorna och idag finns det många duktiga idrottskvinnor som tävlar inom friidrotten. Så har det inte alltid varit. För 100 år sedan var idrottskvinnor inom grenar som löpning, höjdhopp och längdhopp otänkbara på de stora arenorna. I OS i Aten 1896 deltog till exempel inga kvinnor alls. Fyra år senare, år 1900 i OS i Paris, deltog kvinnor i tennis och golf. Idrotter som dåtiden tyckte passade kvinnor.
Visserligen är OS i Paris något svårbedömt när det gäller just vilka idrotter som var del av tävlingarna och i vilka idrotter kvinnor deltog. Grenar som senare inte alls förknippas med idrottsevenemang, till exempel ballongflygning, var en gren där kvinnor deltog. En annan gren utgjordes av ”hacks and hunter combined”, en ridsportstävling som sedan dess fallit i glömska. Även där fanns de kvinnliga deltagare. De här grenarna har inte inkluderats i senare OS och därför har dessa kvinnors deltagande osylinggjorts. Tyvärr ett vanligt problem när forskare ska försöka beskriva kvinnors historia.
Men tillbaka till friidrotten. Först 1928 tilläts kvinnor delta i några grenar. Att det dröjde mer än 30 år innan kvinnor släpptes in i denna del av OS hade säkert att göra med att den tidens arrangörer betraktade friidrotten som de tävlingar som i högst utsträckning representerade det man ansåg vara de antika tävlingarna. Grenarna hade hög status och var helt enkelt starkt förknippade med manlighet. De första grenarna i vilka kvinnor fick delta var 100 meter, 800 meter (detta var visserligen ett engångstillfälle för sedan gjordes ett långt uppehåll fram till 1960 innan kvinnor fick delta i denna gren), 4x100 meter och diskus.
Precis som när det handlade om en del arbeten och utbildning på högre nivåer ansågs inte kvinnors kroppar vara tillräckligt starka för att orka med både idrott och moderskap. Kvinnor och män ansågs skapade för olika uppgifter. Särartstänkandet märktes inte minst i idrotten. I Sverige skapades ett idrottsförbund för enbart kvinnor. Det anordnades till och med idrottsspel för bara kvinnor i Paris 1922, i Göteborg 1926, i Prag 1930 och i London 1934. Men 1920-talet var motsägelsefullt. Samtidigt som kvinnor fick rösträtt, klippte håret, bar kortare kjolar och använde bland annat idrotten som ett sätt att visa sin nya ställning i samhället, fanns det krafter som genom att trycka på olikheterna mellan könen hävdade att kvinnors kroppar verkligen inte skulle idrotta. Till exempel förbjöds damlag att spela fotboll på det engelska fotbollsförbundets medlemsklubbars planer i december 1921.
När det gäller en av Aregawis grenar, 1500 meter, tilläts kvinnor delta i OS-sammanhang för första gången 1972. Då vann Lyudmila Bragina från Sovjetunionen denna gren. Fortfarande på slutet av 1900-talet gjordes det inom friidrotten skillnad mellan vilka grenar kvinnor och män fått delta i. Grenar i vilka kvinnor släppts in sent var släggkastning och stavhopp där kvinnor tilläts delta från år 2000 i OS. Och först år 2008 fick kvinnor springa 3000 meter hinder i de olympiska tävlingarna. Fortfarande finns det dock grenar där man skiljer mellan kvinnor och män – medan män tävlar i tiokamp tävlar kvinnor i sjukamp.
Kvinnor som friidrottar är på inga sätt ensamma om att ha och ha haft olika förhållanden än sina manliga kollegor. I ridsporten, som i dagens Sverige domineras av flickor och kvinnor, tilläts kvinnor att i de olympiska grenarna dressyr, hoppning och fälttävlan långt senare än inom friidrotten. Först 1952 öppnades dressyren för kvinnor. Inom hoppningen fick man vänta till 1956 och fälttävlan öppnades 1964. Och i denna sport tävlar män och kvinnor mot varandra – unikt!
Möjligheterna, liksom hindren, skiljer sig åt mellan olika idrotter. Trots den långa väntan för friidrottande kvinnor har dessa det något bättre än till exempel kvinnor som spelar fotboll. Medan de kvinnor som friidrottar på Aregawis nivå kan försörja sig på sin idrott med hjälp av bland andra sponsorer har damfotbollsspelarna det svårare ekonomiskt. De som försvarar de ojämnställda förhållandena inom idrotten brukar säga att damfotbollsspelarna tjänar sämre eftersom de inte är lika bra som herrfotbollspelarna. Att detta inte håller som förklaring blir tydligt om man ser till friidrotten. Aregawis personbästa på distansen 1500 meter är 3.56,54. Det är ungefär en halv minut sämre än de bästa männen. Sådana jämförelser är dock inte lika vanliga i friidrotten som i fotbollen. Varför? Jo, friidrotten ansågs vara starkt förknippad med maskulinitet under början av 1900-talet och ridsporten var en manlig bastion fram till efter andra världskriget. Idag är det fotbollen som, trots att många flickor och kvinnor spelar fotboll, är starkt förknippad med det maskulina.
Genusföreställning om specifika idrotter gör det svårt för de personer som bryter mot normen att ta plats i det offentliga rummet. Det är på tiden att vi synliggör föreställningarna så att vi kan ifrågasätta dem och förändra dem!
