När Muammar Khadaffi störtades och dödades i Libyen 2011, hade han varit vid makten i över 40 år. Ledaren sågs som kvinnornas frigörare, och han öppnade universiteten för kvinnor och lät dem göra militärtjänst. Han hade vid offentliga framträdanden en livvaktsstyrka med sig av långa, slanka och vackra fotomodeller. De kallades Amazonerna.
I själva verket var de bara en prydnad i ett arrangerat skådespel. De riktiga livvakterna var diskreta män utplacerade runtomkring ledaren.
Boken Villebråden i Khadaffis harem har sålts i 100 000 exemplar i Frankrike. Historien uppmärksammades omedelbart av press över hela världen.
Är det en bok som bara vill snaska i sorgliga kvinnoöden hos en tyrann, varvat med sex i en fantastiskt tårtbit av kvinnoförnedring? Kanske. Men lockelsen att läsa om den störtade diktatorns harem är ganska stor. Att Khadaffi var ”kvinnornas vän” är det inte så många som tror på längre. Men var han ett odjur?
Den första halvan av boken är en redogörelse av en ung kvinna som var sexslav hos Muammar Khadaffi. Hon kallas Soraya. Berättelsen är ganska osentimental, vilket stärker känslan av vanmakt. Sida ut och in med misshandel, dagliga våldtäkter och bilden av ett monster, som antingen var hög på kokain eller var i färd att misshandla och våldta tonåringar.
Soraya kidnappades som 15-åring. ”Pappa Muammar”, som han ville bli kallad, hade uppmärksammat henne vid ett besök i hennes skola och klappat henne faderligt över håret. Det var tecknet till hans hantlangare att ta henne.
En stor möjliggörare för våldtäkterna är skammen. En kvinna som skändats har ofta ingen framtid. En kvinna som skändats av högsta befälhavaren i Libyen har ännu mer anledning att hålla tyst. Hon hotas inte bara av att bli mördad av staten, utan dessutom av sin familj. Dottern förskjuts, för att inte hela familjen ska råka illa ut.
Författaren är en erfaren utrikeskorrespondent, med priser och bästsäljare bakom sig. Hon har haft svårt att få människor att vittna. Men hon hittar tillräckligt många för att kunna styrka Sorayas berättelse. Våldtäkterna var ett vapen som användes systematiskt och beordrades i hela landet. Det höll familjer i schack och förebyggde uppror i befolkningen. Muammars forcerade bild av sig själv som kvinnornas befriare gjorde att han fick tillträde till högt uppsatta mäns fruar och döttrar. Och han använde sig av kvinnor för att bibehålla och utöka sin makt. Som läsare avskyr jag Khadaffi. Han framstår som ett listigt monster. Han våldtog både män och kvinnor samtidigt, gärna i grupp. Han urinerade på dem, drogade och misshandlade med samma energi år efter år.
Hatet blir också till slut ilska mot den tystnadskultur som gör allt detta möjligt. Upplevelsen efter läsningen är att boken inte handlar om Khadaffi. Efter ledarens fall sätts kvinnor i fällan igen. De som nämns i boken har flytt, dött eller lever ett hemligt liv, där de aldrig kan yppa vad de varit med om. Männen tiger och skäms.
Författaren träffar en före detta soldat. En ung man som har svårt att förlåta sig själv. Han har våldtagit kvinnor med hjälp av Viagra, medan deras familj såg på. Och orden uppifrån var: Våldta, skända och filma!
Villebråden i Khadaffis harem är inte rolig att läsa. Soraya lever fortfarande i skräck trots ledarens död. Kvinnor i Libyen organiserar sig i stödgrupper och nätverk. De har fått nog. Men dagen då Soraya och andra får upprättelse är ännu långt borta. Villebråden i Khadaffis harem är viktig, på grund av att den tjänar som vittne.
