Yasmin Sherif var en av de som tog mikrofonen för att tala om erfarenheter av trakasserier och våld på grund av att hon är muslim och bär hijab. Hon berättade att den senaste i raden av angrepp hade skett tidigare under dagen då hon varit ute för att äta lunch:

– Där borta vid övergångsstället kände jag ett slag i ryggen, sade hon.

– När jag vände mig såg jag att det var en gammal dam med grått hår i 70-årsåldern som slagit mig med sin handväska. Vad säger man då?, frågade hon sig.

Yasmin Sherif från Botkyrka söder om Stockholm om rätten att få klä sig som hon vill.

När Feministiskt Perspektiv pratar med henne efteråt och undrar hur en sådan händelse påverkar henne suckar hon och talar om att det händer så ofta att det blivit en del av hennes vardag:

– Det är faktiskt mest tröttsamt, jag är så beredd hela tiden på att det ska hända något. I går på tunnelbanan var det två äldre kvinnor, jag tror det var en mor och en dotter, som satt och talade om mig och pekade på mig. Det är obehagligt, säger hon.

Fördomar på alla nivåer

Hon förklarar vidare att det inte bara är människor hon möter på gatan eller i tunnelbanan som bemöter henne på ett negativt sätt enbart baserat på hennes slöja. Under ett utbildningsmöte för lokalpolitiker i hennes hemkommun Botkyrka där hon tidigare hade politiskt uppdrag slog sig en vit medelålders man ner bredvid henne och undrade vem som tvingade henne att gå klädd som hon gör:

– Jag skrattade och frågade honom vad det är som tvingar honom till att ställa sådana frågor.

Men sedan fortsatte han så i en halvtimme ända tills några kvinnor sa till honom att sluta eftersom de blev störda.

– Att vanliga människor har fördomar visste jag, men att politiker har det, det visar att det finns strukturell rasism.

– Jag blev jätteglad när jag fick höra om uppropet. Jag visste att många skulle vara emot det, men har försökt att inte bry mig så mycket om det, säger Yasmin Sherif.

Hon håller upp Frankrike som ett varnande exempel och pekar på de förbud av slöjan som införts och där lagen nu kan bli ännu skarpare, bland annat efter rekommendationer att slöjan, liksom andra religiösa symboler som krucifix och kippa, ska förbjudas på landets universitet.

– Jag vill inte sitt begränsad till mitt hem, jag vill kunna läsa på högskola. En person som bryr som om Sverige vill inte att det blir som i Frankrike och det här är mitt land – jag kommer att kämpa för att det inte blir så här.

Kvinnor räcker upp handen för att berätta om trakasserier i vardagen.

Fick global spridning

Uppropet spreds snabbt över landet. Även internationellt fick det tämligen omgående stort genomslag efter spridning på sociala medier som Facebook och Twitter, men också då Al Jazeera English, BBC, och tidningar som Huffington Post skrev om uppropet. Många har uttryckt beundran för den solidaritet som måndagen gav uttryck för.

Kritik mot uppropet framfördes också tidigt. Å ena sidan har det kritiserats för att exotisera muslimska kvinnor. I en artikel på Svt debatt skrev Sara Yazdanfar, förbundsstyrelseledamot för SSU, att uppropet riskerade att förstärka vita medelklasskvinnors tolkningsföreträde och att fokus skulle förflyttas från dem som dagligen bär hijab till de som satte på sig den under ett par timmar.

I en andra debattartikel på torsdagen i Dagens Arena höll hon fast vid sin ståndpunkt och menade att uppropet trots den stora uppslutningen misslyckats på vissa viktiga punkter. Hon skriver bland annat: ”Icke-religiösa fick tidigt frågan hur det kändes att för några timmar bära slöja. Vissa svarade, vilket bekräftar det tolkningsföreträde en som tillhör normen har. Andra hänvisade till en muslim. Som att enskilda aktörer kan tala för tusentals människor.”

Oavsett vem som haft tolkningsförträde under veckan så dominerades torsdagens samling på Medborgarplatsen helt av muslimska kvinnor. Många kvinnor i slöja var på plats. Några med sina barn. Ett tiotal unga kvinnor stod på rad med vita plakat på vilka de hade textat händelser som de blivit utsatta för.

Glåpord och hot vanligt

Mellan talen gjordes en handuppräckning på vart och ett av plakaten. ”Hur många har blivit kallade äckel?” Händer räcktes upp. ”Hur många har kallats påskkärring.” Nya händer. Flest händer sträcktes upp på frågan hur många som blivit anklagade för att vara terrorist samt på frågan hur många som blivit uppmanade att lämna Sverige och ”åka till Iran”.

En annan kritik har varit att slöjan kan ses som, eller är, ett uttryck för patriarkalt förtryck. Det argumentet har framförts av flera olika debattörer där vissa har att betonat att kvinnor som har flytt länder som Iran kan känna obehag, andra har hävdat att slöjan alltid är en symbol för förtryck.

I Aftonbladet skrev signaturen Leyla i onsdags att hon och hennes döttrar måste täcka håret när de besöker Rinkeby för att de annars blir trakasserade av män och efterlyste debatt om och stöd till kvinnor och flickor som inte vill bära slöja.

Gruppen Glöm aldrig Pela och Fadime, Gapf, skrev i ett pressmeddelande i måndags att även om de höll med om vikten att stödja kvinnor som utsätts för attacker på grund av att de bär slöja så skickade uppropet fel signaler eftersom de menade att det utgjorde en ”hyllning till religiösa symboler för kvinnoförtryck”.

”Slöjan symbol för förtryck”

Sara Mohammad, organisationens grundare och ordförande skriver att uppropet också skänker legitimitet till islamister, utgör ett hån mot kvinnoaktivister som ”riskerat sina liv för kvinnors rätt att välja bort denna symbol för det patriarkala samhället”, och en symbol för islamisters vilja att styra kvinnors och flickors klädsel och liv.

Yasmin Sherif ifrågasätter dock att slöjan i sig är en som symbol för förtryck och pekar på kvinnor i slöja som lever aktiva liv utanför hemmet:

– Säg mig, kan en förtryckt kvinna engagera sig i politiken? Kan en förtryckt kvinna utbilda sig, kan hon vara ute om kvällarna och gå på möten, undrar hon retoriskt och förklarar vad slöjan betyder för henne:

– Slöjan är min identitet. Jag har den för min tro, och jag talar inte om för personer som går lättklädda att de ska ta på sig mer kläder, så jag måste få klä mig i hijab. Friheten ska gälla alla, säger hon.

”Knyt era händer”

Under samlingen läste organisatörerna av Hijabuppropet upp det brev som de överlämnade till justitieminister Beatrice Ask då de möttes på regeringskansliet i onsdags. Fatima Doubakil , styrelseledamot i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, berättade om FN:s rasdiskrimineringskommitté i Geneve som under torsdagen och fredagen granskar Sveriges landrapport, och då även hatbrott mot muslimer stått på agendan. Hon anklagade regeringen för att blunda inför den allvarliga situation som framför muslimska kvinnor lever i, och att Beatrice Ask inte bryr sig om det:

– Det spelar ingen roll för henne när hot uttalas. När religionsfriheten hotas då bryr sig Ask inte, när kvinnor inte vågar ta sig ur sitt hem eller lämna sitt närområde på grund av hot och trakasserier och till och med barnen hotas då händer inget. Men nu får det vara nog. Jag uppmanar alla er systrar som knyter hijaben hårt för att den inte ska slitas av att ni knyter era nävar lika hårt.

– Vi ska ställa regeringen till svars, sade hon.

Årlig hijabdag utnämnd

En annan av initiativtagarna till uppropet är Nabila Abdul Fattah, socialpedagog och krönikör på tidningen ETC bland annat. Hon förklarade att hon visserligen var glad över det stora genomslaget deras upprop har fått men att de är långt ifrån nöjda eller klara. Målet är att alla muslimska kvinnor ska känna sig trygga i det offentliga rummet. Därför har de utropat den 19 augusti till en årligt återkommande ”hijabdag”.

Nabila Abdul Fattah, en av Hijabuppropets initiativtagare

– Vi tänker ta upp det här varje år tills vi ser en förändring. Syftet med uppropet var inte främst att folk skulle lägga upp bilder på Instagram utan att det skulle leda till konkret förändring, säger hon och förklarar att justitieminister Beatrice Ask som de hade möte med i onsdags ska återkomma till gruppen när hon satt sig in i deras krav.

Vad gäller kritiken om å ena sidan exotisering, och å andra sidan förtryck menar hon att efter misshandeln av den slöjbärande gravida kvinnan i Farsta utanför Stockholm i helgen så är det nödvändigt att prioritera kampen mot den rasism som slöjbärande kvinnor möter:

– Målet är att svenska muslimska kvinnor inte ska känna sig otrygga i vardagen. Hur det sker och vilka som deltar är faktiskt inte det primära just nu, säger Nabila Abdul Fattah och fortsätter vad gäller friheten att inte bära slöja:

– Det är också en viktig kamp, men vi kan inte föra alla kamper.

Under fredagseftermiddagen anordnas en hijabvandring från Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm till Södermalmsmoskén.