På Ekonomistas websida har Olle Folke, Petra Ornstein och Johanna Rickne nyligen (15/8) kritiserat den kritik av rapporten ”Slagen dam” som utfördes av de två professorer som Uppsala universitet tillsatte för att granska professor Eva Lundgrens forskning år 2005. De tar sin utgångspunkt bland annat i en artikel jag publicerat på Newsmill (22/3) där jag hävdat att Lundgren i sin forskning utifrån sina egna data överdrivit omfattningen av mäns våld mot kvinnor ”mellan fem och tio gånger”.

Folke, Ornstein och Rickne har reanalyserat datamaterialet som ”Slagen dam” byggde på och menar att min och granskarnas kritik inte har fog för sig. Min kritik av Lundgren har emellertid aldrig byggt på vad hon skrivit i rapporten ”Slagen dam” utan vad hon framfört i sina andra skrifter och, inte minst, vad hon hävdat i den offentliga debatten om omfattningen av rituellt avlivande av foster och spädbarn i Sverige och Norge.

Det är i denna diskussion viktigt att inse att i Eva Lundgrens forskning utgör den typ av statistisk analys som ”Slagen dam” använder sig av ett tämligen sällsynt undantag. Lundgrens huvudsakliga forskargärning består istället av analys av kvalitativa intervjuer – jag skulle säga att 98 procent av hennes publicerade forskning grundar sig på sådant kvalitativt intervjumaterial.

Jag menar därmed att det är mest rättvist att kritisera henne för hennes kvalitativa forskning och de slutsatser hon dragit från denna.

I en av sina mest kända böcker (”Gud och alla andra karlar”) skriver Lundgren inledningsvis att hennes kritik av den svenska bilden av problemet med mäns våld mot kvinnor bygger på att man i Sverige anser ”att misshandel utgör ett begränsat problem – begränsat i omfång, begränsat till vissa grupper”. Lundgren hävdar i boken att hon med sin kvalitativa forskning kan visa på motsatsen, det vill säga att mäns våld mot kvinnor är ett normalbeteende inte bara i den särskilda grupp hon studerade utan generellt. Av vad som framförs i boken står det helt klart att Lundgren utifrån sina kvalitativa studier uttalar sig om vad som ska anses vara normalt beteende för hela gruppen heterosexuella män i Norden, termen hon använder är ”i vår könskultur” (s 223). Såhär sammanfattar hon:

”I vår könskultur är den manliga sexualiteten konstruerad på ett bestämt satt och har ett bestämt innehåll….Föreställningar om virilitet, aggressivitet och våld blev knutna till den manliga sexualiteten, medan kvinnans sexualitet knöts till känslor, omsorg – och smärta. Med den konstruktionen har maskulinitet, våld och sexualitet kommit att bli utomordentligt nära förbundna med varandra. Med andra ord: Mannen blir mera karl om han ’tar kvinnan hårt’ och fullföljer våldsantändningen i samlaget” (s 223). 

Det står således av sammanhanget helt klart att med ”vår könskultur” menar Lundgren hela det svenska samhället, inte den speciella grupp hon intervjuat. Samma sak gäller hennes slutsats om maskulinitetens konstruktion i boken. När Lundgren vid granskningen av hennes forskning inte ville visa upp mer än en bråkdel av datamaterialet (intervjuerna) hon byggt dessa generella slutsatser på (och denna bråkdel av intervjuerna förelåg dessutom bara i redigerad form), så anser jag att min kritik rimlig. Det vill säga att hon måste ha, utifrån sina egna kvalitativa studier, överdrivit sina slutsatser om omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer med någonstans mellan 5 och 10 gånger. När Folke, Ornstein och Rickne nu hävdar att denna del av Lundgrens forskning enbart ”gäller hur kvinnor i våldsamma relationer upplever sin egen utsatthet, snarare än utbreddheten av våld i samhället så visar det bara att de inte har satt sig in i denna den helt dominerande delen av Eva Lundgrens forskning.

Likaså problematisk är deras idé är att forskare från olika discipliner inte bör tillåtas ”göra formella bedömningar” av andra forskare kompetens. Låt mig då påminna om att detta görs ständigt och är ett reguljärt inslag i det svenska och internationella forskningssystemet.

Vid disputationer för doktorsexamen är det snarast regel att någon av ledamöterna i betygsnämnden skall hämtas från någon annan disciplin än den som avhandlingen skrivits inom. Samma sak gäller för bedömningar av ansökningar till det förmodligen mest prestigefyllda forskningsanslaget som i Europa verksamma forskare kan få, nämligen Europeiska forskningsrådets så kallade ”Advanced Research Grants”. Således, både ”högst upp” och ”längst ner” i formella bedömningar av forskning gäller den interdisciplinära princip som Folke, Ornstein och Rickne menar är otillbörlig. Deras idé bryter mot själva universitetsidén som princip och skulle som jag ser det bara öka den inomdisciplinära inskränkthet som man dessvärre ofta stöter på.