Det lär inte bli något kvinnohistoriskt museum i Umeå. En efter en har medlemmar av museets styrgrupp hoppat av till följd av diverse konflikter. Styrgruppens ordförande Tamara Spiric (V) har uttryckligen sagt att projektet måste läggas i malpåse på grund av Umeå kommuns dåliga ekonomi.
Som substitut för ett materiellt kvinnomuseum premiärvisade i söndags DEA-föreningen sitt virtuella kvinnomuseet.se. Visningen hölls i en fullsatt sal på Historiska museet. DEA:s ordförande Ebon Kram inledde med att läsa upp ett manifest om de förtrycktas historia och segrarnas privilegium att skriva den traditionella historien.
– Att beröva de förtryckta sin historia är av största vikt för att förtrycket ska kunna upprätthållas och rättfärdigas. Om du får lära dig att den grupp du tillhör aldrig åstadkommit något viktigt eller utgjort en viktig grupp i samhället påverkar det hela din självbild och känsla av vad du själv och andra i din grupp kan uträtta.
Monoteistiskt matriarkat?
Därefter gav Kram ordet till Kerstin Åkare, DEA:s vice ordförande. Åkare presenterade kvinnomuseet.ses tre utställningar ”Gudinnekulturen”, ”Samhällets kontroll av kvinnokroppen” och ”Religionernas makt över kvinnokroppen”.
Enligt ”Gudinnekulturen” var det förkristna Sverige ett monoteistiskt matriarkat. Hällristningar föreställande älgkor bevisar att dyrkan av en enväldig gudinna var väl förankrad. Modersgudinnan Nerthus/Njerd/Hel kallades i dagligt tal för ”Freja”, vilket betyder ”frun”. När den patriarkala kristendomen annekterade världen stal kyrkofäderna den gamla gudinnekultens heliga vulvasymboler.
Jag vet knappt i vilken ände jag ska börja rätta ”Gudinnekulturens” historieskrivning. Dess officiella referensmaterial är några gamla böcker om förhistoriska matriarkat, varav den enda vetenskapligt ansedda är Marija Gimbutas The Goddesses and Gods of Old Europe, vars hypotes är att sydöstra Europa under neolitikum bestod av gynokratiska prästinnevälden. Gimbutas nämner aldrig Skandinavien.
Resten av referensmaterialet – däribland Elisabeth Gould Davis I begynnelsen var kvinnan från 1971 och Monica Sjöös The great cosmic mother från 1987 – har avfärdats som klent underbyggda av flera välrenommerade arkeologer samt fått sina historiska indicier motbevisade av senare utgrävningar.
Finns inga belägg
Nerthus var en germansk fruktbarhetsgudinna. Inom asatron motsvaras hon av guden Njord, far till gudinnan Freja. Det finns inga belägg för att Nerthus och Freja skulle vara utbytbara. Att asatron är polyteistisk vet alla som har gått ut mellanstadiet i en svensk skola och/eller hört det gamla örhänget Schottis på Valhall. Freja är en ringa gudinna i en panteon av stridslystna patriarkgudar.
”Gudinnekulturen” genomsyras av förnuftsvidrig vulvomorfism. Mandorlan som omger Madonnan i medeltida konst är en fitta. ICHTHYS-symbolen är en fitta. Åkare menade även att fiskarna Jesus mättar folk med i Nya Testamentet är fittor. Det faller på sin egen orimlighet.
Utställning #2 ”Samhällets kontroll av kvinnokroppen” innehåller inga direkta faktafel såvitt jag kan se. Den oskarianska reglementeringen av prostituerade kvinnor illustreras av en fransk reklambild på en korsetterad kvinna, ”Källa Wikipedia, sökord korsett”. I stort sett alla bilder på kvinnomuseet.se är tagna från Wikipedia. Varför ”sökord korsett” till en text om Besiktningsbyrån? Varför inte Christian Krohgs tavla Albertine i polisläkarens väntrum eller någon sexköpskritisk teckning ur satirtidskriften Naggen?
Många timmars slit
Utställning #3 ”Religionernas makt över kvinnokroppen” är mest en förlängning av ”Gudinnekulturen”. Den gör gällande att ”i norden (originalets gemen) levde gudinnekulturen kvar mycket längre. Det tog också lång tid för kristendomen att befästa sin makt här.” Återigen ett historiskt obelagt påstående.
Bilder på en moské och en synagoga illustrerar orden ”I vårt alltmer multikulturella samhälle ser vi nu flera olika religioner och religiösa samfund. I flera av dem finns starka kvinnofientliga livsregler.” Det implicita budskapet blir att religionsfrihet är förkastligt. Det gör mig ont att såga ett feministiskt projekt. Jag vet att kvinnomuseet.se är resultatet av engagemang och flera timmars ideellt arbete, men jag måste vara sann mot mitt feministiska perspektiv. Sveriges kvinnohistoria förtjänar bättre än dessa förvanskningar och förenklingar.
