Så hur sätter man egentligen effektiva, raka gränser – rent konkret? Genom att skicka ett mejl? Genom att be någon annan ta upp problemet? Säga något själv? Vara bestämd? Ta upp det på ett skämtsamt sätt? Bli förbannad och skälla ut personen? Göra en formell anmälan? Be om ett möte med chefen? Kontakta facket?
Tja, alla dessa sätt kan nog funka – eller inte.
Vad som är effektivt beror ganska mycket på tid, plats och situation, men grundbulten för att nå fram i kommunikationen är oftast att uttrycka sig lugnt, rakt och tydligt.
Tala i jag-budskap?
Ett tips som kommer från Icke vålds-rörelsen är att det ofta är effektivare att uttrycka sig i jag-form än i du-form, för att nå fram till andra.
Ett du-budskap skulle kunna låta: »Du lägger alldeles för mycket jobb på mig, det här kommer inte att funka!« Detta ger chefen utrymme att svara att hen faktiskt är chef just för att leda och fördela arbetet och har gjort bedömningen att det ska läggas på dig. Och vem är du att bedöma att det inte kommer att funka innan du ens försökt?
Ett jag-budskap innebär i stället att du formulerar problemet subjektivt, utifrån dig själv, i termer av: »Jag upplever att... För mig innebär det...« och så vidare. Du beskriver konsekvenserna det får för din arbetssituation och i stället för att kritisera bollar du tillbaka frågor om hur det ska lösas – ska något annat tas bort eller ska kvaliteten sänkas när allt ska genomföras på kortare tid?
En förutsättning för att kommunikation genom jag-budskap ska vara framgångsrik är dock att det finns en motpart som bryr sig om ditt »jag«. På en arbetsplats är det tyvärr inte alltid så. Det kan mycket väl finnas en arbetsledning som struntar fullständigt i hur du upplever stressen – de pekar med hela handen och säger att arbetet ska utföras så, punkt slut. Vill du inte delta så varsågod och säg upp dig. Då lämpar det sig antagligen bättre att ta hjälp av facket och sätta hårt mot hårt än att prata vidare i jag-budskap.
Ett enkelt nej
Att ge långa förklaringar till varför vi behöver säga nej eller dra en gräns är sällan nödvändigt. En strategi vi rekommenderar är därför att öva på att säga nej utan att förklara dig, eller om situationen kräver det, göra det oerhört kortfattat. Det upplevs oftast mer seriöst och är lättare att ta på allvar.
BIT INTE IHOP!
Det är över en timme kvar till lunch, men Aleyna har redan tappat tempo i arbetet. Hon sitter och stirrar på datorskärmen utan att förmå sig att formulera en rad till den artikel om perenna växter som ska vara klar till i morgon. Hon kollar sin facebook igen, andra gången inom tio minuter, vilket känns helt meningslöst. Intet nytt under solen. Det är den där frågan som skaver egentligen, att Åsa, hennes chef, undrade om hon kunde jobba över på torsdag och hjälpa till med medlemsutskicken. Aleyna skulle gärna vilja stanna kvar, det brukar vara ganska mysigt på sådana där jobbkvällar och alla går säkert ut efteråt, men det krockar med annat som är svårt att styra om. Argumenten för och emot går varv på varv i hennes huvud. Så fort hon bestämt sig för att svara ja, kommer motargumenten stormande och bestämmer hon sig för att säga nej kommer skuldkänslorna krypande.
När Åsa tittar in på Aleynas rum har hon fortfarande inte riktigt bestämt vad hon ska svara:
– Ja, alltså jag skulle gärna vilja, men jag har halvt bestämt att träffa en gammal kompis då, som är i stan tillfälligt. Men jag skulle kunna kolla om hon kan ses en annan kväll också. Ja, i så fall måste jag ju dubbelkolla med henne först, för hon har säkert ett tight schema med att träffa släkt och så. Annars kan jag ju höra om vi kan ses lite tidigare, och så kommer jag hit sen.
– Okej, ja det vore toppen om du har möjlighet, svarar Åsa och går igen.
Nu blev det ännu krångligare, känner Aleyna. Nu har hon nästan lovat båda att hon kan. Varför känns den här lilla grejen så stor? Aleyna laddar lite mentalt och går sedan in till Åsa.
– Jag kan inte hoppa in på torsdag, säger hon bara.
– Nehej, det är lugnt, vi blir ett gäng ändå, svarar Åsa.
Alenya blir förvånad. Hon hade väntat sig ett övertalningsförsök, men känner sig lättad när hon går därifrån. Skönt att hon inte drog ut på beslutet ytterligare.
Att vara rak och tydlig på jobbet kan vara en ganska svår balansgång, eftersom kvinnor förväntas uttrycka sig på ett visst sätt och män på ett annat. Det leder till att kvinnor ofta formulerar sina påståenden som frågor. I slutet av en mening kan vi även lägga till ett, »tror i alla fall jag«, »eller – är jag fel ute?«, »eventuellt« eller något annat uttryck som försvagar det vi sagt och leder till att det verkar osäkert om vi verkligen menar det.
Män uttrycker sig sällan tveksamt på motsvarande sätt. Det beror bland annat på att en underordnad grupp generellt har mindre taltid och måste förankra det den säger på ett annat sätt än en överordnad grupp behöver göra. Är du överordnad förväntas du vara tydlig. Är du underordnad förväntas du vara mera vag och frågande.
Detta innebär till exempel att chefer som är kvinnor hamnar på dubbla stolar vad gäller förväntningar: som kvinna förväntas hon uttrycka sig vagt men i rollen som chef förväntas hon använda ett språk som överensstämmer med uppgiften – har hon makt förväntas hon ju tala maktspråk, åtminstone i vissa sammanhang.
En strategi för att navigera i denna dubbelbestraffning kan vara att växla mellan uttryck, tonfall och beteende. När du märker att ett rakt påstående anses var för gåpåigt kan du förekomma kategoriseringen av dig genom att själv kommentera det du just sagt: »Du kanske tycker att jag slår mig för bröstet och skryter lite för mycket – men faktum är att jag känner att det är dags nu! Det handlar inte om skryt utan om att jag måste få ett erkännande för mitt arbete.«
Måste vi »höja våra röster«?
Du kan dessutom använda ditt röstregister för att laborera med nya sätt att kommunicera. Om du prövar att säga en mening på olika sätt, i olika röstlägen, märker du genast att du kan säga den med allt ifrån superljus pipröst till en riktigt djup basröst – och att du vanligen använder dig av någon av tonarterna någonstans i mitten av denna skala. Här är det viktigt att konstatera att vi har ett utrymme att, oavsett stämbandens längd i just våra kroppar, välja tonläge och att vi kan öva på att använda olika tonlägen i olika situationer.
Väldigt ofta är det vi själva upplever som vårt »naturliga« röstläge inte alls naturligt. Det är inlärt. Om du tittar på tecknade filmer för barn blir detta tydligt: ofta pratar tjej- karaktärerna med så ljusa röster att vi kan fråga oss om det ens är möjligt för en skådespelare att prata så, eller om det förvrängs i något ljudbearbetningsprogram. Barnen lär sig att det är så tjejer »är« och de härmar vad de hör.
Som vuxen kan du experimentera med din röst genom att prova olika röstlägen och se vad du får för reaktioner.
När kvinnor blir nervösa, rädda eller stressade får vi ofta väldigt ljusa röster. Det är okej. Vi har rätt att bli lyssnade på ändå. Ibland leder det också till att vi pratar extra fort. Det är också okej. Vi har alltid rätt att bli tagna på allvar.
Men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är något vi kan styra över, med viljans kraft. Vi kan sänka röstläget och tempot trots nervositet, om vi vill.
Ta hjälp av kroppsspråket
Även kroppsspråket påverkas av nervositet. I stället för att stå stadigt och se rakt framför oss kanske vi börjar lägga huvudet på sned, plocka med händerna i ansiktet eller håret.
Oftast förstärker dessa rörelser bara känslan av nervositet och av underlägsenhet i situationen. Ett tips kan därför vara att bestämma sig för att hålla händerna stilla i en utsatt situation.
Men ska det verkligen behövas? Den som pratar med ljus röst, rodnar och flackar med blicken har samma rätt som alla andra att bli lyssnad på.
Samtidigt är det inte fel att ta kommandot över sina egna uttryck, särskilt eftersom kommunikationsforskare menar att kroppsspråk och röstanvändning betyder mer för hur vi uppfattar ett budskap än själva orden.
Tänk dig följande scenario:
En person lutar sig framåt, stirrar aggressivt på dig, knyter händerna och säger med stark och bestämd röst: »Jag är inte arg, jag ska inte slå dig!«
En annan flackar med blicken, svettas, pillar sig ideligen i håret och säger med ljus och svag röst: »Nu gör du som jag säger, för här är det jag som bestämmer!«
Vem uppfattar du som arg? Vem blir du mest rädd för? Hur stor roll spelar egentligen orden?
Vi ser alla igenom ord – vi uppfattar också det som kommuniceras ordlöst.
Därför handlar utforskandet av hur du kan använda ditt kroppsspråk på ett sätt som funkar bättre för dig inte bara om själva kroppsspråket. Även här rör det sig i grund och botten om att lyssna på sig själv – och skruva upp volymen. Säga ett ärligt ja och ett ärligt nej. Inte slänga ur sig något som syftar till att duga åt andra, utan snarare stå upp för sin egen uppfattning av situationen.
Titta på din omgivning och prova gärna att härma andras icke-verbala uttryck bara för att uppleva hur det känns.
Om du går in på en bank eller bussterminal där många människor sitter ner och väntar, kan kroppsspråk och vilka förväntningar som är kopplade till kön ofta bli väldigt tydliga. Det vanligaste är nämligen att ungefär halva gänget sitter med benen brett isär och halva gänget sitter med benen i kors. Och när du tittar närmare ser du att det antagligen uteslutande är så att männen sitter bredbent och kvinnorna sitter med benen i kors. Männen har vant sig vid att göra sig större och bredare, kvinnorna har fått lära sig att göra sig så små som möjligt.
Är det ett problem? Så länge det är gott om plats och luckor mellan människorna spelar det kanske inte så stor roll just där i bankens entré. Men när vi sitter trångt bredvid varandra kan det faktiskt vara ett problem om någon sätter sig så bredbent att de upptar mer än ett säte eller stol. Det blir uppenbart obekvämt för personen bredvid att klämma in sig på bara en halv plats. Och vad berättar respektive kroppshållning om ens förhållningssätt till det offentliga rummet? »Äger« jag rummet, eller är jag här »på besök«?
Vad händer om någon har ett annat kroppsspråk än det förväntat könskodade? Om Stina bresar med benen och Juan sitter med benen i kors och händerna knäppta i knät?
Testa och pröva dig fram till vilket kroppsspråk du vill ha i ditt register.
Du kan till exempel känna efter i vilka situationer du känner dig bekväm, ledig och stark i kroppen. Kanske på gympapasset på Friskis & Svettis eller i mysbyxor en skön söndag. Hur rör du dig då? När du känner att rummet är ditt. Kan du hitta tillbaka till den känslan och sättet att röra dig även i en situation där du normalt skulle vilja krympa ihop och ta liten plats i rummet? Det kan kännas spelat till en början, men också inge en ny känsla av kontroll och säkerhet efter hand.
Ta plats handlar också om att våga
Men vad händer om du bara inte vågar ta för dig – trots att ingen egentligen har plattat till dig? Det kan ju bero på att du förminskats av andra sammanhang än de du befinner dig i just nu. Att till exempel prata inför en grupp på jobbet känns för många jobbigt.
Då kan det vara på sin plats att fråga sig om du tycker att andra måste ha något väldigt speciellt att säga för att ha »rätt« att ta ordet, eller om de måste hitta fyndiga formuleringar för att vara intressanta? Antagligen inte. Döm inte dig själv hårdare än andra.
BIT INTE IHOP!
Olga har just börjat jobba som fritidspedagog på en lågstadieskola. Innan terminstart har alla anställda tre konferensdagar. Dag ett syftar till team-byggande i arbetslagen. Att lära känna varandra bättre och ha kul tillsammans, står det i planeringen. Där sitter de nu, elva personer på stolar i en cirkel, utan något bord i mitten. Presentera dig själv och varför du valt att jobba här, är uppmaningen.
Olgas första tanke är att det kommer gå fort, max en minut per person laget runt, så är det gjort på tio minuter. Men vad ska hon berätta om sig själv? Vilken nivå ska det ligga på? Om hon bara pratar om job- bet kanske hon låter torr, men det får inte bli för personligt heller så att hon inte verkar professionell. Bäst att få det fort överstökat och berätta att hon bor på bara fem minuters cykelavstånd – perfekt! Och så något kort om att hon gillar mötet med eleverna.
När de första tre personerna, Anna, Eva och Tove, presenterar sig blir det precis så rappt som hon förväntade sig. Men sedan är det Fabbes tur. Han börjar berätta om varför han blev pedagog, om sin syn på barn och lärande och sina egna tankar om vad han vill åstadkomma på job-bet. Det tar sin tid. Alla lyssnar, det är faktiskt spännande. Sedan följer Kerstin och Berit, de tar båda några minuter på sig men håller sig ändå hyfsat kortfattat. Därefter Eric, som pratar i närmare tjugo minuter. Det börjar bli segt och Olga känner sig lite irriterad. Vem är han som tyck- er att han är så viktig? Bredvid honom sitter Annika och sedan är det Olgas tur. Annika brukar aldrig säga mycket i grupp så hennes inlägg kommer att gå fort, men tänk om Olga skulle göra som grabbarna? Om inte annat så för att visa på det orimliga i hur mycket tid de tog på sig? Sagt och gjort.
När det blir hennes tur sätter sig Olga bredbent, lutar sig framåt och börjar prata eftertänksamt, rent av långsamt. Hon inleder:
– Min syn på barn och lärande bygger framför allt på hur jag själv upplevde skolan som barn...
Olga söker de andras blickar och håller dem kvar. Hon börjar berätta saker hon knappt formulerat för sig själv om hur hon avskydde korvstoppningen hon själv varit med om, att få alla rätt på provet men ändå känna en tomhet över att inte uppleva att hon lärt sig något på riktigt, och hur detta påverkat henne som pedagog. Alla lyssnar intresserat, nickar instämmande. Olga triggas av responsen och tar i lite extra när hon märker de andras uppmärksamhet. Hon gör till och med korta pauser ibland i sin historia, säker på att fortfarande ha lyssnarna kvar när hon börjar prata igen. Olga pratar i en kvart. Hon upptäcker att hon inte bara tog plats i gruppen när det var hennes tur – hon bjöd också på sig själv, även om det kändes lite som en roll. Eftersom ingen känner henne sedan tidigare finns det ett större utrymme att pröva ett nytt sätt att vara. På fikat efteråt är det flera som fortsätter prata med henne och associera vidare med egna reflektioner om barn och korvstoppning.
Om du ska prata i en grupp: låt dig inte hindras av att du vet att du blir nervös. Alla blir nervösa ibland. Ta din tid för att formulera det du vill säga. Om det hjälper dig att sänka tal- tempot, gör det. Om du kommer av dig, tillåt dig att ta en paus och komma igen. Be inte om ursäkt för eventuell nervositet, kör på! Du behöver inte vara en retorisk stjärna för att få ut- trycka din åsikt.
En strategi för att ta itu med nervositet i sådana sammanhang kan vara att träna stegvis, att börja med situationer som känns mindre obehagliga eller svåra och när obehaget har minskat så pass att du känner att du klarar av dem kan du gå vidare och anta större utmaningar.
Hämta inspiration från andra
Det kan vara något av en ögonöppnare att höra även oerhört framgångsrika kvinnor vittna om att de känner sig nedvärde- rade på jobbet just för att de är kvinnor – även de kan uppleva att de blir fullständigt svarslösa i vissa situationer.
En sådan berättelse kommer från före detta politikern och FN-tjänstemannen Margot Wallström, som i boken Margot talar ut för journalisten och författaren Bengt Ohlsson om hur hon upplevde att både hon själv och andra kvinnor blev tillplattade i regeringen när Göran Persson var statsminister. På frågan varför hon inte sa ifrån mot sin chef svarar hon:
– Jo, jag skulle nog markerat mycket tidigare var gränsen går och vad jag tolererar. En uppriktig ilska hade nog burit långt. Det är ju till ens nackdel att man är uppfostrad till att vara snäll. Flickor speciellt. Man får inte gräla och skrika och vara arg. Sånt sitter ju väldigt djupt inom en.
– Förmodligen sätter man en sån ton eller sätter sig själv i respekt på ett tidigt stadium. Men det är svårt att komma in och göra det efter ett tag.
(...) När Göran och jag var på valturnén -98 hade vi med en kvinna som var assistent på partistyrelsen. Hon hade ingen makt att tala om, men hon hade en helt annan attityd till Göran, hon tog ingen skit från honom över huvud taget. Nu får du väl ge dig, fräste hon, vad är det för djävla gnäll? Och det hade han inga problem med.
Den erfarenhet Margot Wallström berättar om i intervjun synliggör flera saker. Till exempel: En person på arbetsplatsen kanske behandlar alla kvinnor på ett visst sätt, nedlåtande – men hur lätt eller svårt vi själva har att lyssna på att det känns obehagligt och sätta gränser på ett konstruktivt sätt beror naturligtvis inte bara på genusförväntningar, det påverkas också av sådant som klass och hur våra närstående betett sig, alltså vilka förebilder vi har att luta oss mot. Men vi måste då påminna oss om att beteende – oavsett bakgrund och kön – är något föränderligt. Har vi lärt oss att agera på ett visst sätt kan vi senare lära nytt och lära om. Vi kan alltid sträva efter att skaffa oss nya erfarenheter, nya förebilder, stärka vår självkänsla och vårt självförtroende – gå mot strömmen av förväntningar.
Har du inte haft några positiva förebilder bland kvinnorna i din närhet under uppväxten, som kunnat uttrycka sina behov på ett konstruktivt sätt – skaffa dig nya förebilder som vuxen! Se och lär. Härma, sno uttryck och attityder, testa och gör dem till dina egna. Vad som verkar funka för en person i ett sammanhang kanske inte alls funkar för dig i ditt sammanhang, men bara att du går utanför dina invanda ramar kan göra att du, och andra, upptäcker nya sidor hos dig själv.
»Systerskap ger styrka«
Ett klassiskt slagord i den feministiska rörelsen lyder: »Systerskap ger styrka!«, vilket är en uppmaning till kvinnor att stå upp för varandra i kampen mot kvinnoförtryck. Det handlar både om att organisera sig och om att gå samman – tillsammans är vi starka! – och om att vid behov visa solidaritet med kvinnor i ens närhet.
BIT INTE IHOP!
Sanna och Majken som arbetar i hotellreceptionen har aldrig varit direkt vänner, men när Sanna hör hur Manne raljerar känns det självklart att säga något.
– Vadå, har du tagit körkort? Då får man väl se upp nu då! säger Manne och himlar med ögonen.
Majken skrattar lite men ser inte så road ut. Manne fortsätter obehindrat:
– Hur många uppkörningar blev det till slut, sjutton eller? Ja, kvinnor och bilar, det är nåt som inte stämmer där alltså.
– Nej, tre, säger Majken tyst.
– Jaha du Manne, bryter Sanna in. Försöker du överbevisa all forskning som säger att kvinnor kör bättre bil än män? Jag förstår att det känns tungt.
– Äh, jag skojade lite med Majken bara, säger Manne och droppar av.
– Tack, säger Majken.
Samtidigt är »systerskap« ett begrepp som kan diskuteras i ljuset av de intressekonflikter som kan finnas även kvinnor emellan, som mellan en chef och hennes anställda. Många andra maktordningar samverkar ju och skapar hierarkier, vilket leder till att kvinnor rent av kan ha motstridiga intressen i vissa sammanhang. Var hamnar systerskapet då?
BIT INTE IHOP!
Det är fackmöte och stämningen är upprörd. Kritiken mot städföretagets chef Penny är massiv:
– Det är helt otroligt. Hur kan hon ge Natasha sparken? Efter tre år.
– Man är laglös utan papper, och det vet Penny.
– Vi hänger löst allihop, tror jag. Hon vill byta ut oss mot folk som har lägre krav.
Under fikat blir kritiken mer informell:
– Alltså den bitchen, inte undra på att hon inte är gift!
– Tänk att hon orkar visa sina fula ben i tights, hon borde fan lyfta de där hängbrösten.
Folk skrattar men Maria-José känner sig olustig över hur snacket drar iväg:
– Nä, hallå, vänta, hennes kropp har inget med det här att göra! Vi får hålla det här mötet på en värdig nivå. Kritiken handlar om vad hon gör som chef, inte som kvinna.
Systerskap handlar om att visa praktisk solidaritet i relation till andra kvinnor för att stå upp mot sexism.
Ibland kan det också innefatta någon du inte ens känner.
BIT INTE IHOP!
Det är två rätt unga killar som slår sig ner bredvid den överberusade kvinnan i tunnelbanevagnen. Carina sitter en bit bort, men det är lite folk i vagnen så hon hör vad de säger:
– Åh, en så snygg tjej ska väl inte åka hem själv! – Vi styr upp en efterfest. Var bor du, gumman?
– Nä, vi kan väl åka hem till mig vid Gullmarsplan, eller hur Henke?
Kvinnan mumlar mest, och ser ut att somna när som helst. Tåget rycker till och hon faller framåt mot den ene killens ben. Den andre hjälper henne upp till sittande igen, och låter sen armen ligga kvar runt om hennes axlar.
Carina ser deras menande blickar. Hon orkar knappt titta. Hur de flinar och ogenerat granskar kvinnans kropp. Att de bara får hålla på. Att ingen gör något. Hon tänker efter:
»Att inte jag gör något...«
Utan att ha en färdig plan reser sig Carina upp och går fram mot dem. Nu är det bara att improvisera:
– Hej, tänk att vi satt i samma vagn. Jag såg inte dig först.
Carina vänder sig enbart till kvinnan och tar ingen notis om killarna. Kvinnan ser förbryllat upp på Carina, och försöker kanske komma på hur de känner varandra.
– Kom, vi sätter oss en bit bort va? Carina tar armkrok på kvinnan och får med viss ansträngning med sig henne upp.
– Vadå? Ska ni dra vidare? undrar en av killarna.
Carina ignorerar hans fråga och tillsammans med kvinnan går hon av på nästa station, medan killarna sitter kvar på tåget.
– Jag följer dig hem nu. Vi tar en taxi.
Undvikande som självförsvarsstrategi
Vi har ofta större möjlighet att förändra en situation än vad vi kanske tror – men inte alltid. Ibland är förtrycket närmast kompakt, klimatet på arbetsplatsen osunt och inte ens facket fungerar. Då kan det vara bättre att »fly« än att »illa fäkta«.
Det ligger något i detta uttryck. Om vi sett till att vi fäktas bra – men situationen ändå inte blir bättre – den kanske till och med blir värre, kan det vara rimligt att konstatera att alla strider inte går att vinna eller att striden har ett för högt pris.
Om du redan på långt håll ser en person som vill göra dig illa gör du antagligen bäst i att lägga benen på ryggen och springa därifrån eller kasta dig in i en taxi. Då försvarar du dig genom att undvika mötet med förövaren.
Men undvikandestrategin kan även vara användbar i vardagen på jobbet. Att undvika den eller de som trakasserar, att skämta bort problemen eller försöka att inte låtsas om trakasserierna, är enligt Jämos kunskapsöversikt lika vanliga strategier hos utsatta som att säga ifrån.
Det behöver inte bero på okunskap eller feghet – det kan vara en bedömning av att det är det bästa sättet att hantera just den situationen på. Vi vet att en del besserwissrar inte tar in kritik ens när den är uppenbart rättmätig och tydligt formulerad.
BIT INTE IHOP!
Marie har jobbat ett år som sjuksköterska på ett privat äldreboende. Underbemanningen i kombination med för många medicinskt svårbehandlade patienter för tillfället har lett till att personalen inte hinner utföra sitt jobb som de ska. Flera »avvikelser« har uppstått den senaste månaden, vilket innebär att sköterskorna har missat sådant som att ge medicin i rätt tid, byta dropp och fylla på medicinförrådet innan mediciner tar slut. Misstag som i värsta fall kan få dödlig utgång. De springer dagen lång för att hinna med – men de hinner inte.
Marie tar på ett personalmöte upp att situationen är ohållbar. Hon får stöd av kollegorna, som dessutom vittnar om att liknande ohållbara perioder har pågått av och till under flera års tid. Någon börjar gråta.
Chefen svarar att de inte ska vara oroliga, hon ska se över bemanningen.
Men inget förändras. Inget mer än att många i personalen börjar ställa in sina raster – och komma tillbaka efter arbetstidens slut för att skriva journaler, utan att ta upp det som arbetstid.
Marie försöker prata med några kollegor om att de måste agera tillsammans, men får ingen respons. »Jag vill inte bråka, det är som det är«, svarar flera.
Marie kontaktar själv sin fackavdelning. Hon möts av en telefonsvarare där hon lämnar ett meddelande, men blir inte uppringd.
Samtidigt börjar chefen bli uppenbart snäsig mot Marie. Hon ifrågasätter om det är Marie personligen som har svårt att hinna – har hon möjligen svårt att organisera sitt arbete effektivt?
– Har du kanske vissa samarbetssvårigheter också, flera i personalen tycker nämligen att du är svår att kommunicera med, säger chefen – inför annan personal och anhöriga till de boende.
Marie står alldeles häpen. Hon har jobbat som sjuksköterska i 20 år, på flera olika arbetsplatser och aldrig fått höra att hon skulle ha svårt att samarbeta.
Marie går efter en stund in på chefens kontor och säger ifrån:
– Du får gärna kritisera mitt arbete om jag gjort något fel, men utifrån svepande kritik om att jag har svårt att samarbeta kan jag ju inte förändra något. Vad har jag gjort för fel?
– Du har inte gjort något fel, det var inte så jag menade. Du ska inte ta det så.
Chefen ber inte om ursäkt. Hennes ton är snarare nedlåtande.
Marie börjar känna ångest inför att gå till jobbet – inte bara för stressen, utan dessutom för chefens blickar och kommentarer. Hon frågar sig om det är sant att kollegor tycker att hon är »svår« att samarbeta med. I så fall vem? Varför? Hon får svårt att somna på kvällarna. Det tar bara en vecka att komma fram till beslutet – hon säger upp sig. Varför pressa musten ur sig på en arbetsplats där det inte uppskattas?
Socionomen och familjeterapeuten Ingalill Roos konstaterar i boken Upptäck och skydda dig mot energitjuvar, att en del människor inte känner obehag när de trampar på andra på jobbet. Det kan ha individuella bakomliggande psykologiska förklaringar men det kan även bero på att de är så upptagna av sig själva och sin egen framgång att de inte är lyhörda för andras behov. När någon sätter en gräns mot dem blir de genast försvarsinställda och hävdar att de inte gjort något fel. Ingalill Roos kallar dessa människor, som utmärker sig bland annat genom att de ständigt skyller ifrån sig och aldrig ber om ursäkt, för »energitjuvar« på arbetsplatsen.
Beteendet kan även innefatta avundsjuka, vilket handlar om att inte se vad personen själv får, utan bara det den inte får. Ingalill Roos rekommenderar att en person med ett sådant beteende ska behandlas korrekt, men inte visas välvilja. Först då är det möjligt att personen hajar till. Hon skriver: »Då ingen längre fjäskar för honom, förlorar han sin maktställning i gruppen. I vissa fall kan rollerna bli ombytta och energitjuven börjar fjäska, eftersom det är så obehagligt att tappa makten över andra och bli bortstött.«
Fråga dig också om det bästa verkligen är att stanna på en arbetsplats där det förekommer osunda eller rent av kränkande beteenden som ingen tar itu med trots att du påtalat problemen. Undersök vilka möjligheter som finns att byta avdelning eller rent av att säga upp dig och byta jobb.
Att byta jobb kan främja hälsan
Att dra en gräns genom att lämna en arbetsplats kan även vara positivt för den egna hälsan. När forskaren Hélène Sandmark i artikeln (F)risk i arbetslivet jämför situationen mellan 300 slumpvis utvalda långtidssjukskrivna kvinnor och 300 slumpvis utvalda icke sjukskrivna kvinnor i åldrarna 30–55 år, framkommer vissa mönster vad gäller hur de klarar sig från långtidssjukskrivning. Ett mönster är att de sjukskrivna kvinnorna upplever att den psykosociala miljön på arbetsplatsen har varit problematisk och att ledarskapet inte har fungerat tiden innan de blivit sjukskrivna. Det påverkade deras upplevelse av arbetsmiljön negativt och skapade olust. Samtidigt gav de uttryck för vad forskarna kallar »inlåsning« på arbetsplatsen och i yrket, vilket handlar om att de av olika skäl upplever att det är svårt att byta jobb eller arbetsplats.
I kontrollgruppen, alltså de icke sjukskrivna, har fler bytt jobb när de inte trivts. De har vågat bryta upp, utgått från att felet inte ligger hos dem själva, utan förutsatt att situationen kan vara bättre på en annan arbetsplats. Detta har gynnat deras hälsa.
Kanske hade dessa personer, rent objektivt, bättre förutsättningar att byta jobb. Kanske bodde de på en ort med lägre arbetslöshet, kanske var de inte lika ekonomiskt utsatta, kanske hade de inte så stora lån och vågade därför ta steget? Det kan så vara. Vi är »inlåsta« på våra jobb i olika hög utsträckning – beroende på exempelvis bransch, ort, klass, etnicitet, konjunktur och individuella faktorer. Trots det är det viktigt för oss alla att, om det visar sig nödvändigt, vara beredda att bryta upp.
Att vara varken över- eller underkvalificerad för jobbet, ha ett stöd i svåra stunder och att gilla branschen du jobbar i är några av de faktorer som stressforskare konstaterat är vik- tiga för att trivas långsiktigt. Uppfylls inte detta på ditt jobb – inventera om du kan förändra förutsättningarna genom kurser, ändrade arbetsuppgifter eller kanske genom att hitta någon form av mentor. Men om det inte räcker, blunda inte heller för tanken på uppbrott och att söka andra jobb. I en period i livet då du vantrivs på jobbet och känner dig nere på grund av det kan alternativet kännas mycket avlägset, du längtar minst av allt efter att utsätta dig för anställningsintervjuer och att vara ny på en arbetsplats med allt vad det innebär av social osäkerhet, att behöva visa framfötterna och ligga sist i turordningen vid eventuella neddragningar. Men minns också att förändring har en potential att stärka dig.
Detsamma gäller på ett sätt i umgängeskretsen och i vardagslivet. Ett sätt att försvara sig mot kränkningar kan vara att tänka igenom vilka obehagliga situationer, personer och platser som finns i ens eget liv och fråga sig vilka som är bra och vilka som ger upphov till obehagskänslor. Finns det någon person i ditt umgänge som ofta trycker ner dig och som du helt enkelt inte borde ge mer av din tid? Får någon arbetskamrat eller chefen på jobbet dig att känna obehag?
Att undvika en viss person eller plats, att säga upp kontakten med någon eller att helt enkelt säga upp sig från sin anställning, kan vara en viktig form av självförsvar.
Samtidigt väcker denna självförsvarsstrategi dubbla känslor. Ska den som utsätts verkligen behöva flytta på sig? Det är ju förövaren som borde flytta på sig! Därför är denna strategi framför allt en sista utväg – när andra vägar prövats.
Dessutom blir undvikandestrategin i sin förlängning orimlig – om kvinnor skulle undvika alla platser, personer och situationer där de riskerar att utsättas för kränkningar blir listan lång, alltför lång. En kränkning kan ju ske på en buss, på vilket jobb som helst, ja allra troligast är till och med att den som kränker är en bekant – vilket antagligen inte går att förutse. Att undvika allt som är farligt och obehagligt är helt enkelt inte möjligt.
Och om vi skulle utgå från att kvinnor borde undvika allt som är potentiellt farligt finns dessutom en risk att de kvin- nor som utsätts för övergrepp skuldbeläggs: »Varför gick hon ute så sent då, varför följde hon med en okänd kille hem, var- för fortsatte hon jobba om hon själv kände att hon fick ont i ryggen, hon kunde ju ha undvikit allt det där...«
Låt oss slå fast att ingen är skyldig att undvika farliga eller obehagliga situationer.
.Verbala strategier är viktiga! Men att stoppa fenomen som hot, våld, exploatering och arbetsmiljörisker handlar inte bara om att sätta gränser i vardagen. Det handlar dessutom till stor del om att lyfta frågorna till en strukturell nivå.
I nästa kapitel ska vi titta närmare på erfarenheten att även stabila strukturer går att förändra – framför allt när vi går samman och agerar kollektivt.
KÄNN DINA RÄTTIGHETER
Medbestämmande på jobbet. Alla arbetsgivare är enligt medbestämmandelagen (MBL) skyldiga att ge arbetstagarorganisationerna, det vill säga fackföreningar, möjlighet till medinflytande. Arbetsgivaren har dessutom en skyldighet att fortlöpande hålla facken informerade om riktlinjerna för personalpolitiken och hur verksamheten utvecklas.
Innan arbetsgivaren genomför en »viktigare förändring« av verksamheten eller av arbets- eller anställningsförhållanden för en anställd som tillhör en fackförening är hen skyldig att ta initiativ till en förhandling med de kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationerna och/eller den fackförening som den anställde som påverkas av nya anställningsförhållanden tillhör.
I vissa branscher innebär dock överenskommelser i kollektivavtalet att förhandlingsskyldigheten enligt MBL inför viktigare förändring ersatts av andra former av delaktighet, som till exempel information på arbetsplatsträffar.
Stress och ohälsa. Arbetsmiljölagen omfattar även de psykologiska och sociala förhållandena i arbetsmiljön. I lagen står bland annat:
»Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.
Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar.«
Den psykosociala aspekten av arbetsmiljön innebär till exempel att arbetsbördan måste ges rimliga proportioner och att arbetsförhållandena måste anpassas till människors olika förutsättningar, även i psykiskt avseende. Hänsyn ska tas till den enskilda arbetstagarens förutsättningar vid bestämmande av sådant som arbetsintensitet och pauser.
Hög belastning och lågt inflytande över jobbet är stressande och alla arbetsgivare är skyldiga att motverka sådan stress. Det betyder med andra ord att en person inte ska ha för många arbetsuppgifter i förhållande till den tid hen har att utföra arbetet.
Skyddsombuden har alltid rätt att påpeka problem med stress. Skyddsombuden har också rätt att begära att problem med stress undersöks eller åtgärdas.
Om arbetsgivaren inte följer lagen kan den tvingas till att betala böter, så kallat vite. Ett intressant exempel är när Arbetsmiljöverket 2009 förelade Tranemo kommun vite på 100 000 kronor och uppdrog åt kommunen att »klargöra för rektorerna i vilken ordning som de ska prioritera sina arbetsuppgifter när den tillgängliga tiden inte räcker till för att utföra alla«.
Arbetsmiljöverket har givit ut skriften Systematiskt arbetsmiljöarbete mot stress. Råden i denna skrift är användbara – men de är inte juridiskt bindande. I skriften ges en rad exempel på vad som kan leda till stress: högt tempo, monotont arbete, oregelbundna arbetstider, oklara förväntningar på arbetsinsatsen, ständiga förändringar av organisatio- nen, otrygghet i anställningen, ensamarbete och sociala kontakter.
Hur ser det ut i ditt liv?
Finns det något »marsipansyndrom« i ditt liv? Finns det situationer då du skulle behöva »skruva upp volymen« på dina känslor? Var befinner du dig i ditt liv och på ditt jobb – är du där du vill vara, rör du dig i den riktning du vill? Hur ser proportionerna ut mellan ditt livs olika komponenter, som arbete, närstående, eventuell familj, vänner, fritidsintressen och annat – får varje del lagom mycket av din tid och energi?
Finns tillräckligt mycket utrymme för glädje och påfyllning av energi i din tillvaro? Vad fyller dig med energi?
Hur ser ditt kroppsspråk ut, gör du dig »mindre« eller »större« ibland och i vilka sammanhang sker det?
Upplever du stress på jobbet? I vilka situationer och arbetsmoment? Varför då? Vad kan göras för att motverka detta?
Vad är solidaritet för dig? Vad är systerskap?
Är du delaktig i beslut på jobbet i den grad du finner tillfredsställande?
