Först ut var Susanne Lettow vars föreläsning hette ”Beyond Vitalism. Towards a Feminist Critique of Biopolitics and Biocapitalism”. Lettow är kritisk mot vissa element av vitalism i Foucaults och Agambens biopolitiska teori. Vitalism kallas föreställningen att levande varelser är grundläggande annorlunda än icke-levande entiteter eftersom de äger en sorts livsprincip, vitalitet eller själ som går över de principer som reglerar icke-levande ting. Den vitalitiska positionen utvecklades när biologi som fält uppkom. Tanken var att levande natur inte kunde förklaras genom mekanistiska tankemodeller. Förespråkare för mekanistiska förklaringsmodeller kritiserade vitalismen för att vara ir rationell.
Lettow gör en skillnad mellan epistemologisk och politisk vitalism. Hon menar att den politiska vitalismen är farlig eftersom den förklarar sociala fenomen och konflikter med referens till biologi och livsprocesser. Hon hävdar att de vitalistiska dragen i Foucaults användning av begreppet” liv” delvis kan förklara avsaknaden av reflektion över maktförhållanden kopplade till genus och kolonialism.
Foucault kritiserar den liberala teorin om det sociala kontraktet på grund av att den utesluter det biologiska livet, men asymmetrin mellan könen i fråga om vilka som placeras i natur- eller privatfacket går honom förbi, menar Lettow. Foucault ser kontraktsteorins användning av biologi som politiskt men förmår inte identifiera sitt eget livsbegrepp som politiskt.
I Agambens teoribildning är situationen än värre, anser Lettow. Hans distinktion mellan bios (politiskt eller socialt liv) och zoe (rått, naturligt liv) inför könshierarki i hans biopolitiska teori eftersom detta begreppspar bär med sig och reproducerar den patriarkala meningsstrukturen i antikens Grekland. Agambens argumentation leder till att vi alla är fångar i koncentrationslägret.(Enligt Agamben har undantagstillståndet generaliserats i och med den nya globala "säkerhetspolitiken", vårt samhälle regleras utifrån logiken i koncentrationslägret) Men där är alla distinktioner och ojämlika hierarkiska relationer ovidkommande.
Istället för vitalism föreslår Lettow ett livbegrepp som fokuserar praktiker snarare än vitalitet. Biopolitik kan då på ett kritiskt sätt analysera hur vissa biologiska objekt konstitueras som av ekonomiskt värde.
Francisco Vásquez García talade om inter- och transsexualitet. Han menade att det begrepp som mest används från biopolitisk teori när det gäller att förstå dessa fenomen är medikalisering. Men han menade att medikaliseringsbegreppet är av begränsat värde, eftersom det reducerar maktanalysen till att peka ut disciplineringsmakt som försöker få dess objekt att passa in i en tvåkönsmodell.
Istället föreslog han att man anlägger ett historiskt perspektiv och differentierar olika perioder, med olika skillnadsskapande och kontrollerande tekniker och som är kopplade till olika styrningsformer.
Mellan 1500- och 1800-talet fanns det en idé om att vakta att de olika könen höll sig till de kläder och andra synliga attribut som hörde till deras kön. Styrningsformen var absolutistisk.
Mellan 1800- och 1950 kopplades könstillhörighet till biologiskt skilda kroppar. Man tänkte sig att det fanns stabilitet i de biologiska markörerna även om vilka dessa var växlade. I början söktes svar på en persons verkliga kön i genitaliernas form. Sedan söktes svar i könskörteln. När man sedan övergick till hormonanalys initierade det en ny riktning eftersom hormonflöden inte är stabila utan flytande. Styrningsmodellen är klassisk liberalism.
Mellan 1950-2000 fanns det enligt Vásquez García en socialkonstruktivistisk syn på kön. Tanken var att kön skapades genom social attribution samt reglering av bilder som utgör grund för könssocialisering. Transexualitet sågs som en personlighetsstörning. Men könstillhörigheten sågs inte längre vila på en stabil biologisk grund utan snarare tillhöra djuppsykologin. Styrningsmodellen är social och kombinerar element av disciplinerande makt och management.
Från år 2000 menar Vásquez García att vi befinner oss i en tid av självopererande genus. Detta skedde genom förändringar i styrningsmodellen mot en nyliberal. Patientens livskvalitet stod i fokus som mål för ingripanden. Det skedde en decentralisering av beslut och individuellt självbestämmande betonades. Neurovetensskapen intog en privilegierad plats inom fältet. Men inte för att disciplinera utan som ett föränderligt utrymme som kunde påverkas och formas. Verkligheten framstod som ändringsbar. Denna period kännetecknas av aktivism och förhandlingar snarare än medicinsk kontroll. Det reses krav på att könsbyte ska vara ett reversibelt val. Den inter- eller transsexuella framställs som en självständig aktör, en klient, en konsument av hälsovård. Styrningsmodellen är nyliberal.
Vásquez García är medveten om at hans analys av den senaste utvecklingen ställer allvarliga och nya problem till inter- och transsexuella aktivister. Han säger sig inte ha något svar på dessa frågor, utan vill bidra till kritisk självreflektion med hjälp av den biopolitiska teorins analysverktyg.
