Agnes Hellströms reportagebok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” kom ut samtidigt som Skolinspektionen beslöt stänga Lundsbergs skola under sex månader. Skolinspektionen skriver i beslutet den 28 augusti att det ”skett en normalisering av fenomen som i samhället i övrigt ses som oacceptabla”. Maktlekar, misshandel och kränkande tillmälen är några.

Agnes Hellström skildrar allt i sin bok. Hon är på insidan i en annars sluten värld. En värld där begrepp som battar, årskursbord, fördettingar, subbor tillhörde vokabulären. Kavaj, kjol eller välpressade byxor den gemensamma uniformen. Agnes har sökt upp tidigare elever, intervjuat dem, besökt elevhemmen i Grenna och Sigtuna. Hon talar med de som tycker om sin skola och med de som aldrig vill se den igen. Berättelsen om riksinternaten rymmer också historien om författarens egen familj, familjen Ekman och den mest brännande delen av boken handlar om hennes egen tid på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL.

De svenska internatskolorna har sin föregångare i engelska elitskolor som Eton, dit pojkar skickades, utbildades och uppfostrades sedan 1400-talet. De fostrades rakt in i en dominant maskulinitet, som Agnes Hellström skriver. Våldet var ständigt närvarande. Det ingick. 1896 grundades Lundsberg.

Fenomenet med kamratfostran togs över och blev en del av strukturen. Övergrepp kallades bus, pennalism blev grabbighet och budskapet som trummades in i generation efter generation pojkar var: stå ut med våldet eller slå tillbaka, visar Agnes Hellström. De äldre har makten. De yngre ska lyda. Tala inte om övergreppen. De finns förresten inget att tala om, eftersom det bara är bus. Agnes Hellström skissar upp en tydlig bild av hur traditioner ska följas. Och traditionerna följdes. Pojkar skulle fostras till män med våld som medel.

In i denna värld kom så flickorna. 1939 anlände de på elevhemmet Berga i SSHL och ett år senare på elevhemmet Skogshult i Lundsberg. Först blev det protester, men med minskande elevkullar fick de plats. Journalisten Cecilia Hagen minns att äldre flickor blev ställföreträdande mödrar åt de yngre och hon har själv bara ljusa minnen av sin tid på internatskola, berättar hon för Agnes Hellström.

Eva Henriksen kom till Lundsberg 1968 och på hennes elevhem Misba där bara tjejer bodde fanns i början ingen hierarki, ingen rangordning, inga system som byggde på att de yngre skulle passa upp äldre. En husfar tillsattes för att lära tjejerna systemet, ingen tog honom på allvar. Han slutade. Eva utsågs till troman, elevhemmets mäktigaste, och häpnade när hon hörde tromankillarna berätta hur de straffade sina yngre på sina elevhem. När hon frågar varför de höll på som de gjorde blev svaret att ”de bara gjorde som alla andra gjort före dem”. De tidiga kvinnliga erfarenheterna och tillvaron på elevhemmet Misba ger en fin bild av ett starkt systerskap; när tjejerna bodde för sig själva fanns inget behov av hierarki och de kunde skapa en frizon bland alla traditionstyngda rangordningar.

Men könsrollerna var bergfasta: tjejerna fick tvätta sina egna kläder, killarna lämnade in dem till husmor. En del tjejer lämnade skolan tvärt för att aldrig återvända. Först långt senare insåg de att tjejerna blivit gravida och relegerats. Killarna fick gå kvar. En av de intervjuade minns en återträff där en av killarna plötsligt bekände att han skämdes för de sexuella övergrepp han utsatt en del av tjejerna för.

”Att vara men inte synas” beskriver ett slags kollektiv normaliseringsprocess. Blåslagna elever utsätts inte för misshandel, utan bus. Invigningarna tycks bli allt längre och pågår i dagar. Agnes Hellström visar hur den som är ett offer i ettan kan bli en förövare i trean. Hur hon själv blev det. Hon krälar år 1995 runt i matrester under sin initieringsrit tillsammans med andra tjejer och får under sitt första år utföra sysslor åt treorna. När hon ombeds skriva en porrnovell till killarnas invigning gör hon det. Hon känner sig utvald. Tillsammans med några andra tjejer tar hon sig ner i en källare där ett gäng killar som med ögonbindlar och endast iklädda kalsonger och strumpor sitter på varsin stol mitt i rummet med varsin tjej tafsande på dem. Uppdragna ur sina sängar mitt i natten. ”Det var fruktansvärt pinsamt, rymde ingen uppsluppenhet alls. (---) Vi gick tysta tillbaka. Pratade inte mer om det. Kanske fortsatte traditionen efterföljande år. Kanske pågår den än”, skriver Agnes och konstaterar att hon var ett offer, som blev en förövare, precis som så många andra.

Hon jämför med sekter och citerar skriften ”Manipulering pågår”: man kan inte erkänna medan man är i den att man inte vill vara där, att man manipuleras och kontrolleras, ”utan först efteråt med en ny trygghet i ett nytt liv kan man se tillbaka och vara kritisk”.

Det är hon nu. Att berätta om det som hänt tycks bli ett sätt att åter kunna höra den egna inre rösten. Hon varvar intervjuer och skildringar ur sitt eget liv. När Agnes Hellström åker hissen ner från Carnegie Investment bank efter ett möte med sin finansiella rådgivare konstaterar hon att ”bankvärlden är fortfarande en av de mest hierarkiska. Vita äldre män (---) har makten och är sällan mottagliga för något som bromsar tillväxten. Lundsberg och Sigtuna har samma problem, samma män som inte vågar lyfta blicken. Som håller varandra om ryggen, anställer varandra och försvarar varandras missbedömningar.”

Så blir det också en kvinna, före detta husmor Daniela som Agnes Hellström möter i en debattstudio i tv, som Agnes lyfter fram som den som gjorde det möjligt att tala om missförhållandena. Daniela började luckra upp de hierarkiska mönstren genom helt konkreta insatser; hon avskaffade niandet, hon packade in alla elevernas resväskor i sin bil och körde upp det till elevhemmet efter loven istället för att ettorna skulle bära treornas bagage.

Efter sex år anmälde hon Lundsberg till Skolinspektionen och ville att de skulle granska missförhållanden på internatet. ”Hade det inte varit för Daniela hade inga regler synats i sömmarna, ingen kamratuppfostran ifrågasatts.”, skriver Agnes Hellström.

Daniela bryter tystnaden och i Agnes Hellströms skildring av ett patriarkalt samhälle med mäktiga släkter som vill hålla liv i traditionerna där ledstjärnan är ”Esse non videri” bokens titel på latin, att vara men inte synas, blir att berätta och sätta ord på de personliga erfarenheterna en väg ut.