Antologins bidrag går från vampyrer hos kvinnliga afroamerikanska och karibiska författare till kanadensiska vampyrterrorister via sydasiatiska människo-tigrar, men Höglund fokuserade det postkoloniala temat.
Den koloniala vampyren kan sägas representera kolonisatörernas mardröm om att den koloniserade ska vändas mot dem. Den koloniala vampyrfiguren är en rasifierad mäktig och våldsam andre. Den postkoloniala vampyren ser däremot inte österländsk ut utan antar formen av en vit britt. Postkoloniala författare som Mudrooro gav liv åt detta slags vampyr: en blodsugare liknande en kolonialherre som vill förvandla sina offer till kopior av sig själv.
Under 2000-talet har en mängd neokoloniala vampyrer kommit fram. Höglund exemplifierar med Guillermo del Toro och Chuck Hogans trilogi, Släktet, Frigörelsen och Evig natt. Trilogin går tillbaka till Dracula och Rumänien men flyttar handlingen till katakomberna under World Trade Center. Vampyren blir återigen vithetens andre. En degenererade varelse som inte kan tala eftersom tungan förvandlats till ett falliskt verktyg.
Ideal i global ordning
Antologin verkar hur spännande som helst. Ändå fastnar jag för en fråga som den uppenbarligen inte svarar på: hur kan vi tolka de vita, vackra och perfekta vampyrerna som varit så starkt förekommande i 2000-talets populärkultur? Hur förhåller sig exempelvis Twilight och True Blood till den koloniala maktaxeln?
Höglund menar att dessa vampyrfigurer handlar mer om genus och sexualitet än om koloniala maktförhållanden. Men kan de verkligen vara undantagna från den (ny)koloniala kontexten ur vilken de växt fram? Det tycks inte troligt, inte minst därför att genus och sexualitet (i synnerhet i form av traditionella könsroller och konservativ sexualmoral – som utgör själva nerver i Twilight) från början varit ett maskineri för kolonial skillnadsproduktion.
Det tycks mig som att de vita, perfekt vackra och odödliga vampyrerna representerar idealmänniskan i den nuvarande globala ordningen – som från en maktsynvinkel är fortfarande en kolonial ordning. Det är de som bebor de gentrifierade städerna där allt är kliniskt rent och perfekt designat. Det är de som är de idealkonsumenterna. Dessa bleka skönheter förekommer i två varianter som talande nog liknar de två livstilsmöjligheterna i Breiviks utopi: den klassiska kärnfamiljen à la 50-tal alternativ den hedonistiska sexuellt utlevande individen. Men konflikten, kampen och våldet mot de som exkluderas är uteslutna ur berättelsen. De andra finns helt enkelt inte med på bilden.
