Ibland är Lorina Kosari vi med romerna. Då är Kosovo hennes hemland. Familjen flydde från inbördeskriget till Sverige när Lorina var ett år. Men sen blir romerna de och Sverige hennes land. ”Jag är ingen typisk zigenare”, säger hon.

Det första Lorina Kosari, 22 år, berättar om sig själv är att hon är gränslös. Det går att fråga om allt. Hon är inte den som stänger dörren till toaletten. Hon talar om sex offentligt och är naken på sin blogg. Hon för inte för romers talan, bara sin egen. Ändå reagerar hon starkt på det den diskriminering romer utsätts för. Det är pinsamt, tycker hon, att människor fortfarande lägger varandra i ett fack.

– Förr i tiden visste folk inte bättre, då tog vita svarta som slavar. Men nu är det 2013. Det känns som att världen är på väg att gå under.

Vi sitter på kafé i Gamla stan, i Stockholm, några gränder ifrån hennes och pojkvännens nya lägenhet.

– Jag förstår att Skånepolisen fört register över kriminella. Då hamnar kanske hela familjen där, för säkerhets skull. Men att det bara är romer i registren och barn som inte kan prata. Det är fruktansvärt stört.

Att passa in

Hon har ringt polisen. Hon vill veta om hon registrerats.

– Alla tror att romer är tjuvar och dumma i huvudet. Tyvärr är det bilden som sprids. Någon hörde kanske något dåligt om en som var rom, sen följde det med. Kanske är det ett par romer som varit kriminella i Malmö. Nu säger alla ”sådana är de”.

Polisen ska posta svaret. Är hon registrerad tänker hon begära skadestånd.

– Det finns hur många kriminella svenskar som helst, men bara för det lägger polisen inte alla svenskar i en mapp. Att ett speciellt folkslag skulle vara mer kriminellt är bara skitsnack. Individ som individ. Alla blir ju födda på samma sätt. Vem bryr sig från vilket underliv och vilket land du kommer?

Dörren gnisslar. Bankningar hörs från köket. Intill talar besökare italienska och japanska. Hon värmer händerna runt kaffekoppen och ber att ytterdörren stängs igen.

Känner man sig inte accepterad av samhället tar man revansch. Utan jobb, utan pengar från kommunen är det förståeligt att man stjäl sina skor. Skorna kan hjälpa en att äntligen passa in, resonerar hon.

– De som blir kriminella i Sverige har inte samma förutsättningar som vi svenskar. Eller ni svenskar. Ni får allt ni pekar på. När ni är 18 har ni ett sparkonto med massor av pengar. Ni får körkortet betalt och en dator i studentpresent, inte en 500-lapp. Förstår du?

Hur var det att komma från en familj där man hade det så?

– Det var jättejobbigt. Jag minns julafton. Om jag fick ett presentkort på H&M för 500 kronor, då köpte jag alltid kläder och sa att jag fick presentkortet och kläderna. Jag hittade på lite saker också. ”Och jag fick en låda med godis” och något mina systrar hade, som jag kunde visa kompisar. Det var tyvärr mycket så när jag var liten att jag ljög för att jag ville passa in. Jag skämdes att behöva säga att jag fick ett par trosor.

Varför skämdes du?

– Alla andra hade ju. Det var pinsamt. Man anpassar sig efter sin omgivning. Jag ville inte att alla skulle se att vi var fattiga, att jag inte hade någonting. Att vi är som vi är. Nuförtiden kan jag säga att vi levde på socialtjänsten i 15 år, att det var min uppväxt.

Inspirerad av Hendrix

När romer flydde från Balkan på 90-talet kändes det, säger hon, som att alla var myror i Sveriges ögon. Man vill inte hjälpa en myra, för det finns tusen till. Hade familjen kommit från ett rikt land hade de snabbare släppts in i samhället, förklarar hon.

I dag är pappa busschaufför och tolk. Mamma är personlig assistent. Själv jobbar hon som frisör, inte på salong eftersom hon saknar de obligatoriska två lärlingsåren. Hon har en egen kundbas. I somras sa hon upp sig från tjänsten som vårdbiträde inom äldrevården. Hon tyckte att cheferna var översittare. Snabbt hittade hon tre nya jobb: barnflicka, butiksbiträde i klädaffär och assistent åt en stylist. Det senare betalar inte men är vad hon trivs bäst med. Kommer hon in i branschen med sitt namn ska hon förändra modet. Då ska hon hämta influenser från Balkan och den romska kulturen.

– Det här med smyckena och kläderna, dansen och musiken. Vi romer är ju ett musikaliskt folk. Det känner jag att jag har mycket av i mig. Det är jag lite stolt över. Det är coolt med gypsies.

Det var när hon i tonåren lyssnade på Jimi Hendrix Gypsy Eyes som hon kände att det finns något bra med att vara rom. I dag bär hon alltid åtta ringar och flera armband. Hon har decimeterlånga örhängen i silver och korall.

– På gymnasiet sa de coola killarna ”zigenare, wow”. Jag blev en Esmeraldatjej. ”Vad cool du är”, säger folk. Då är jag stolt att jag inte är en tråkig, vanlig vem som helst.

Snappar upp minnen

Hennes sätt att klä sig har format personligheten. Hon är en fri själ, en bohem.

– Det här, vi bor i en bil, kör iväg och ser var vi hamnar är soft. Istället för ”vi har bott här i villan hela livet, det är bra för vi ser ett träd och en Volvo utanför vårt fönster”. I romsk kultur är det mycket som händer, det är mycket liv, fram och tillbaka och jag har ju lärt mig.

När familjen kom till Sverige togs de först emot av en kristen familj. Sedan flyttade de mellan flera kristna hem. Familjen lämnade islam, pappa bara på låtsas, men mamma går i kyrkan varje söndag och Lorina har ett kors tatuerat på armen. I lågstadiet flyttade familjen ytterligare tre gånger och tre gånger till under mellanstadiet, samma sak under högstadiet.

– Jag har inget hem. Om någon frågar. Var känner du dig hemma. Alltså då…

Hon talar snabbt. Är det för snabbt för att anteckna, undrar hon. Det mesta säger hon lutad över bandspelaren. Orden hamnar där, sällan i mitt anteckningsblock.

– Jag har lärt mig att skapa ett hem i mig själv. Det är väldigt svårt att förklara. Jag snappar upp grejer och minnen i alla städer jag bor och då trivs jag. Det är trivseln som är själva hemma.

Hennes smycken, kläder och skor skapar hemkänsla. Också kastrullen hon fick av mamma för flera år sedan då de bodde i Robertsfors, byxorna hon bar när hon var 13. Det är viktigt att spara allt.

– Fyrtio procent av min garderob är mammas kläder, som är från hennes mamma. Det är konstiga kläder. Folk säger ”var har du köpt den”. Från mitt hemland, säger jag, för det är väldigt coolt.

En annan kritik

Jag frågar om Kosovo. Hon tror hon är född i Jakovica. Mer vet hon inte. Vill hon veta mer?

– Om sanningen ska fram så brukar mina kompisar kalla mig rasist för jag har själv väldigt mycket emot mitt folk. Jag är inte rasist men jag blir ledsen när jag tänker på kvinnor och barns lägre ställning. Som när en romsk kvinna blir bortgift i Kosovo. Hennes föräldrar får pengar av mannens familj. Hon ska tvätta, diska och laga mat. I jeans får hon aldrig klä sig. Mannen kan ha andra tjejer och gå ut och dricka och röka. Hon måste vara ren och hemma, vilket är helt stört.

Varför då?

– Det är sjukt när en människa inte får välja. Att bli bortgift när man är ett barn. Så fort du fått din mens. Mamma var tolv. Hon och pappa blev inlåsta i ett rum. De fick inte komma ut förrän de haft samlag.

Det är skillnad mellan hennes egen kritik och den som uttrycks i den svenska debatten. Hon säger att den som kritiserar en kultur eller religion måste veta mycket, och ha en relation till vad den talar om. Annars kan man hålla käften. Med romer är det inte som med choklad, resonerar hon.

– Choklad har alla smakat och alla har något att säga om den. Det finns många som inte vet någonting om romer och alltså inte bör uttrycka sin åsikt.

Hel på slutet

Jämlikheten hon tror på kommer först i ett annat liv.

– I och med att jag är kristen så vet jag att det blir kaos innan Gud kommer. Det kan bli jordbävningar och ännu en Hitler. Enligt Bibeln har Gud gett jorden till människorna som prövotid. När alla har fått en chans att tro på Gud kommer han. Alla döms rättvist, själ som själ. I himmelen görs ingen åtskillnad mellan olika kön och folkslag.

Innan hon reser sig frågar jag vad tatueringarna betyder. Folk brukar undra, säger hon. Men hon vill behålla innebörden för sig själv. Några bokstäver kikar fram på armen. ”Naked if I want to”, på andra armen ”Paint your way” och luffarprickarna i vecket mellan tumme och pekfinger. Hon lyfter den vita bomullströjan och visar en fjäder stor som en handflata intill bröstet. Ett hjärta vid vristen. Hon drar ärmen över armbågen och pekar på sin nästa. Det blir en halvmåne här snart.

– Månen är hel ibland och sen blir den halv. När den är halv är den skör. Sen i slutänden blir den alltid hel igen.