Syftet med pilotprojektet är att ge jourerna stöd att bygga upp en mer långsiktig och stabil ekonomi för sin verksamhet, bland annat genom att kunna förhandla sig till rätt betalt och rimliga villkor när kommunerna förväntas börja axla sitt finansieringsansvar. Det är länsstyrelsen i Stockholm som i samverkan med Sveriges Kvinnojourer riksförbund Sveriges Kvinno-och tjejjourens riksförbund (SKR) och Länsorganisationen för Kvinnojourer i Stockholms län (LOKS) arbetat fram den så kallade Minervautbildningen.
Den består av fyra heldagsutbildningar under hösten och i januari sker en uppföljning med cirka tio timmars individuell coachning där deltagarna gör en behovsanalys och utvecklingsplan för sin organisation. Därefter kan de organisationer som vill det få individuell coaching efter behov under resten av 2014 för att börja implementera sin utvecklingsplan.
Bakgrunden är de brister som finns i hur kvinno- och tjejjourernas verksamheter finansieras. Länsstyrelsen har fört en dialog med aktörer på området sedan tio år tillbaka och konstaterar att den löpande driften oftast finansieras med oförutsägbara, kortsiktiga bidrag från olika myndigheter och oregelbundna intäkter från kommuner och andra myndigheter som använder deras resurser.
Vägval för jourerna
I den utveckling som pågår, där kommunerna förväntas ta ett större finansieringsansvar, bland annat genom att upphandla stödet och skyddet som kommunerna själva inte har kunnat erbjuda – och därtill ställa högre krav på professionalitet, är slutsatsen att kvinnojourerna kommer att behöva kompetensstöd när det gäller ekonomi och verksamhetsutveckling.
Pilar Reyes, utvecklingsledare på länsstyrelsen, kallar den finansiering som varit ett lapptäcke, och ser Minervautbildningen som en strategi för att kvinnojourerna ska kunna hävda sig, till exempel när platser på skyddade boenden ska upphandlas. Och även ett led i att etablera strukturer för hållbar finansiering av arbetet och kvinnojourernas kompetens som kunskapsområde.
– Kvinnojourerna måste själva välja väg. Vi kommer att ge ett kompetensstöd för att de ska kunna hantera det här scenariot. I förhandlingssituationer med kommunerna ska de kunna formulera vad de kan och ta betalt för det de gör. Annars finns det en risk att privata aktörer lyckas hävda sig bättre och den kompetens som kvinnojourerna byggt upp under många år blir förbigången, säger Pilar Reyes.
Erkännande
Samtidigt menar hon att bättre rustade jourer kommer att kunna ge kommunerna ett bra underlag för värdering och förståelse av vad insatserna faktiskt innebär, och de nya kunskaperna kommer kvinnojourerna att kunna dra nytta av oavsett finansieringsform. Att de delar som kommunerna upphandlar faller under socialtjänstlagen tydliggör enligt Pilar Reyes vad som egentligen är kommunernas ansvar.
– Kvinnojourerna har alltid gjort en del av socialtjänstens arbete utan att få rätt betalt. Förändringen är att i dag erkänner man att det är så.
På utbildningen finns plats för högst 30 deltagare och tanken är att den ska leda fram till en certifieringsmodell som om den slår väl ut kan göras till en nationell satsning.
Obetalt arbete
En del av problembeskrivningen i länsstyrelsens kursinbjudan går ut på att kvinnojourerna, för att gå runt ekonomiskt, till stor del tvingas förlita sig på obetalt arbete som nästan uteslutande utförs av kvinnor. ”Detta står i motsättning till två av de nationellt övergripande politiska jämställdhetsmålen som syftar till att minska mängden av kvinnors obetalda arbetsinsatser och säkra kvinnors ekonomiska oberoende livet ut.”
Men någon ersättning för förlorad arbetstid kommer inte att utgå till kursdeltagarna. Pilar Reyes konstaterar att verkligheten fortfarande är sådan på hela kvinnofridsområdet. För hennes egen tjänst finns ingen finansiering inom länsstyrelsens ram och kursen är ett projekt som myndigheten beviljats ett tillfällig medfinansiering för från Tillväxtverket.
– Det här är början på en satsning, berättar Pilar Reyes.
