Riskerar jag åtal för hets mot folkgrupp om jag antyder att ledamöterna i våra hovrätter verkar rekryteras efter en tävling bland de minst omdömesgilla personerna i landet? Ja, jag vet att det är fult med lyteskomik, och att personer som naturen inte utrustat med så goda förståndsgåvor förtjänar vårt medlidande i stället för vårt hån. Men ändå: måste det inte finnas några gränser?

Inte väl har vi dragit andan efter Svea hovrätts svårsmälta frikännande av de sex ynglingar som förgripit sig på en femtonårig flicka förrän det är Göta hovrätts tur. Nu handlar det om en ung gentleman som lagt ut bilder av sina och den före detta flickvännens sexuella övningar på porrsajter på nätet. Tingsrätten dömde honom att betala ett ganska saftigt skadestånd, som hovrätten sänkte till 25 000, med en motivering som kommer att gå till rättshistorien (eller snarare orättshistorien):

”Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.”

Vad de båda hovrätterna uppenbarligen inte förstår är att det så snart en annan person är inblandad i en sexuell akt eller i offentliggörandet av en sådan krävs att båda parterna är överens. Om Göta hovrätts Lennart Östblom vill lägga ut en film på nätet som visar hur han onanerar står det honom fritt att vara hur ”öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor” han vill. Men om han i stället vill visa hur han har sex med en annan person, man eller kvinna, måste han faktiskt försäkra sig om att hen tycker det är en god idé att lägga ut övningarna på nätet. Så enkelt är det.

När jag läste Göta hovrätts funderingar om vad de tror är befolkningens inställning kom jag på nytt att tänka på sexualbrottsutredningen från 1976, som jag skrev om i en tidigare artikel.
Det Göta hovrätt och den utredningen har gemensamt är att båda grupperna är övertygade om att de är ”moderna”, att de följt med ”utvecklingen” och minsann inte är sippa och moralistiska. Jag minns hur genuint förvånad utredningens ordförande var över att ingen verkade förstå att det var han som stod för ett bejakande av sexualiteten, att det var han som var frigjord och tolerant och – ja ”modern”.

Mitt i ilskan och sorgen över det svenska rättssystemets förfall finns det ändå ett par ljuspunkter. En är att så många reagerat mot dessa domar. Den femtonåriga flicka som var offret vid gruppvåldtäkten i Tensta berättade själv hur tacksam hon var över allt det stöd hon fått. Den tid är förbi då människor skyllde på offret och bildligen stenade den våldtagna eller på annat sätt kränkta.

Den andra ljuspunkten är att det verkar vara minst lika många män som kvinnor som reagerat och tagit avstånd både från förövarna och från domstolarnas inställning. Det är oerhört viktigt att män visar andra män att så här ser inte manligheten ut. Den som gör något sådant förtjänar bara förakt.

”Jag vill inte förlora mot dem, jag vill visa upp för alla att det är fel, fel!” sa femtonåringen från Tenstaövergreppet i radio.

Hon kan åtminstone trösta sig med att hon i motsats till flickan i Göta hovrättsfallet slipper figurera på världens alla porrsajter i evinnerlig tid. Men faktum är att båda har förlorat när de vänt sig till dem som de trodde representerade rättvisan. Frågan är hur många sådana här domar vi klarar av utan att känna ett behov av att ta lagen i egna händer.

Jag är en fredlig person, men jag måste medge att jag redan efter den förra hovrättsdomen, den från Svea hovrätt, började fantisera om någon form av riktigt vidrig hämnd, för att få dem att förstå. Själv är jag för gammal och för dålig på att hantera knivar och andra lämpliga redskap, så mina tankar föll på någon med bättre förutsättningar. Valet var ganska självklart.

Var är Lisbeth Salander?