Bakom rapporten står den politiskt och religiöst obundna stiftelsen Tryggare Sverige. Förutom den låga uppklarningsprocenten för riket i stort för denna typ av brott visar rapporten också på stora regionala skillnader i landet. I Norrland är chansen att brottet klaras upp 17 procent, jämfört med om misshandeln sker i Kronobergs län, där polisen lyckas klara upp 29 procent.
De förklaringar som framhålls bland de många intervjuade poliserna, personal på kvinnojourer, forskare, brottsoffer med flera som rapportförfattarna talat med, är bland annat svagt ledarskap, bristande kunskap och dåligt bemötande hos polisen, liksom att bevisläget ofta är svårt samt att polismyndigheterna tillämpar olika rutiner för handläggningen av dessa brott.
Enligt rapportförfattaren och personsäkerhetsexperten Peter Strandell går det också att, ur dessa förklaringar, hitta lämpliga åtgärder att vidta. Inte minst saknas en bättre uppföljning av polisens arbete mot våld i nära relationer.
– Misslyckas man i detta arbete så ska det kännas för de ansvariga, så att de börjar ta brotten på allvar. I dag är attityden till denna typ av brott tyvärr inte alltid den bästa, min bild är att det fortfarande ger högre status att jobba mot organiserad brottslighet eller narkotikahandel än med dessa frågor, säger han.
Mer komplicerat
Högst ansvarig för den svenska polisen är rikspolischef Bengt Svenson, som dock inte haft tid att svara på Feministiskt Perspektivs frågor. I en intervju i SVT:s Rapport lägger han dock allt ansvar på de lokala myndigheterna, varav Stockholms läns polis är en av dem med lägst uppklarningsprocent, blott 18 procent. Där har Carin Götblad varit länspolismästare under de aktuella åren. Hon anser dock att rapporten förenklar ett komplicerat område, och att det exempelvis inte går att jämföra regioner på så sätt som görs.
– Det är ju stora skillnader i exempelvis anonymitet i stora och små städer, vilket förstås påverkar polisens arbete.
Under sin tid som länspolismästare jobbade hon aktivt med att förbättra och underlätta arbetet mot våld i nära relationer, bland annat genom att höja lönerna för utredarna.
– Det finns nästan inget svårare brott att utreda. Offren och förövare känner varandra, vill inte alltid anmäla, det finns inga vittnen och brottet är skambelagt. Det är otroligt psykiskt påfrestande att arbeta med dessa fall, vilket gör att man bara orkar några år. Traditionellt finns också en kultur inom polisen där de lite mer macho områdena, som att vara med i pikétstyrkor eller liknande, är mer attraktiva än andra. Men det viktigaste skälet är att arbetet är så psykiskt tungt.
I dag är hon regeringens nationella samordnare för arbetet mot våld i nära relationer, och i den utredning hon ska lämna i juli finns bland annat förslag om hur man ska få myndigheter att arbeta i arbetslag runt den brottsutsatta, samt individuella handlingsplaner för brottsoffer. Hon tror också att sekretesslagarna kan behöva justeras. Troligen kommer hon också att föreslå att området blir en folkhälsofråga, vilket skulle ge det högre dignitet.
– En annan viktig sak är att vi måste börja sätta mer fokus på gärningsmannen. I Malmö har man till exempel börjat tvinga män som misshandlar att flytta, istället för att kvinnorna ska behöva göra det.
Inga nya idéer
Den nuvarande länspolismästaren i Stockholms län, Mats Löfving, anser även han att personuppklarningsprocenten är lite mer komplicerade att tolka än vad rapporten visar. I kategorin ”misshandel mot kvinna inomhus med känd gärningsman” handlar exempelvis inte alla fall om våld i nära relationer – ungefär 30 procent av dessa gäller andra situationer, som till exempel krogbråk mellan kvinnor. Han påpekar också att Stockholm dessutom har många fler anmälda brott i förhållande till folkmängd än vad andra län har.
Några nya idéer för att komma tillrätta med problemet har man enligt pressekreteraren Varg Gyllander dock inte – istället hoppas man att det redan pågående arbetet med utbildning av personalen ska ge resultat.
– Självklart är vi inte nöjda med siffrorna. Vi kan och bör bli bättre på förstahandsåtgärder som bevissäkring på grund av offrets ofta ovilja att fullfölja anmälan, säger han.
