Manifestationen innehöll förutom Ia Jeppssons tal ett specialkomponerat julspel, samt korta tal av representanter för samtliga partier i landstingsfullmäktige. Däribland Filippa Reinfeldt som meddelade att beslutet om en ny förlossningsklinik vid Sankt Görans sjukhus med 4 000 platser per år precis klubbats.
– Få pratade om var personalen som ska bemanna klinikerna ska komma ifrån, berättar Anna Diops.
För henne var det självklart att ansluta när tillfälle öppnade sig genom en inställd aktivitet med barnen, som i stället fick följa med och manifestera.
– För mig är det jätteviktigt, även om jag inte själv jobbar inom förlossningsvården tycker jag det är en jätteviktig fråga både som yrkesperson och kvinna, för de som ska föda barn. Det känns självklart att ställa upp och åka dit och visa att jag stöttar det här.
Anna Diops är själv barnmorska, om än inte på förlossningsavdelning, och skulle aldrig söka sig dit så som arbetsmiljön ser ut nu. Och som ensamstående heltidsmamma utan tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid fungerar det inte.
– Logistikmässigt kan jag inte det. Vården är inte tillräckligt flexibel för mig. Men under förutsättning att jag inte behöver ha hand om tre kvinnor samtidigt och det förhoppningsvis skett en förändring så kan jag absolut tänka mig det.
Dessutom är det en lönefråga. Särskilt för den som likt Anna Diops har vidareutbildat sig till barnmorska efter flera år som sjuksköterska med högre löneläge. Då innebär övergången ofta även att behöva gå ner i lön.
– Jag kan känna att jag var priviligierad som student. Då kunde jag bara fokusera på en sak i taget, vilket var en fördel också för de kvinnor jag hade hand om, de kvinnorna fick det stöd som många inte får i dag.
En vanesak
Ia Jeppsson bekräftar att nyutbildade barnmorskor med lång sjuksköterskeerfarenhet ofta tvingas gå ner i lön. Hösten har varit intensiv och nu behöver strategigruppen pusta ut, berättar Ia Jeppsson över telefon. Men sedan fortsätter arbetet. Något som väckt förvåning är motståndet som funnits inom den egna kåren.
– Det finns delvis kvar, men förändras vartefter man ser att vi blir lyssnade på av de ansvariga. Och vi förstår ju också mekanismerna bakom. Vi är så vana att arbeta på det här sättet att vi inte vet något annat. Det finns många duktiga flickor i yrket, ju mer man springer desto bättre känns det.
Att arbetsvillkoren kör slut på barnmorskorna är förstås ett stort problem när det gäller att mobilisera till förändringsarbete. Uppslutningen vid manifestationen den 2 december var inte lika stor som när kampanjen lanserades i våras. Samtidigt handlar en trygg förlossningsvård inte bara om personalens situation, utan även de födande kvinnorna. Så framöver kommer strategigruppen att anordna möten för att utbyta information med kvinnorna – förutom att jobba vidare på kontakterna som etablerats i landstingsförvaltningen, med politiker och på andra håll i landet och rusta för Almedalsveckan.
Ökat inflytande
Att uppropet fått så stort genomslag tillskriver hon till stor del frågans angelägenhetsgrad – för alla människor – och i viss mån även den stora medieuppmärksamheten. Nu vänder sig politikerna direkt till uppropets företrädare med frågor.
Det har blivit uppenbart att det finns viktig information som inte når fram, att verksamhetsledningen består av läkare som inte har den insyn barnmorskorna har. Enligt Jeppsson gäller det att därför att komma in i de formella strukturerna, vilket är på gång. Vårdförbundet listade framgångarna för upproret inför måndagens manifestation. Det råder ingen tvekan om att läget inom förlossningsvården är en konsekvens av den låga statusen för kvinnors hälsa. Ia Jeppsson tar upp landstingens ersättningssystem där skillnaden är enorm till exempel mellan en bukoperation och ett kejsarsnitt.
– Självklart handlar det inte bara om att våra patienter är kvinnor, utan också om att vi som arbetar är kvinnor, över hela linjen. Det är en dubbel kvinnofråga.
Så det är bara att samla nya krafter?
– Ja vi kommer att fortsätta.
