”Nazistiskt försök till statskupp i Ukraina”. Så löd inte rubriken, men bilderna sa det, på SVT:s nyhetssida i söndags, liksom i övrig rapportering från Kyiv (i väst översatt till Kiev) den sista veckan.

Så vad är det som gör att partiet Svoboda (”Frihet”), den direkta fortsättningen på Förintelsens bödlar, inte oroar Bildt, SVT eller EU?

Lite bakgrund först.

Dagens Ukraina är mycket större än den ”egentliga” landyta, i centrala och västra delarna av landet, som historiskt bebotts av nationen ukrainare. Under sovjettiden, och speciellt efter kriget, utökades Ukrainska sovjetrepubliken med stora landområden, befolkade av andra nationaliteter. På 50-talet gavs Krimhalvön som present (!) till Ukraina. Resultatet: en splittrad stat med en enorm icke-ukrainsk befolkning.

Att ”göra en Baltikum”, locka ut Ukraina ur den ryska sfären och enkelt ansluta landet till ”väst” har därför inte visat sig så enkelt. Tillfälligt lyckades västs ansträngningar 2004/5, under den så kallade Orangea revolutionen, en händelsekedja sponsrad av bland annat svenska skattemedel. Men den orangea sidan hade sina bruna fläckar, i form av det gamla nazistpartiet, då under namnet Social-nationalisterna. Partiledaren Tiagnybok uteslöts, tillfälligt, från den orangea sidan efter att ha manat till kamp mot den ”Moskovit-judiska maffian” (2004).

Till presidentvalet 2010 var de under namnet Svoboda tillbaka i värmen, på svenskstödde Viktor Jusjtjenkos sida. Vid parlamentsvalen 2012 blev Svoboda största parti i tre västliga län.

Svoboda/Social-nationalisterna är uttalade arvtagare till Jaroslav Stetsko, 1940-tals-nazist som bland mycket annat hälsade tyskarnas ockupation av ukrainska områden välkommen då han såg fram emot ”tyska metoder att utrota judarna” – som han ansåg var mer rationellt än att försöka assimilera dem (Stetskos självbiografi, 1941).

Stetsko och hans anhängare påbörjade Förintelsen genom massmord på ukrainska judar direkt när Sovjetmakten evakuerade – de väntade inte tills tyskarna kom.

Stetsko förblev aktiv i den ukrainsk-nationalistiska rörelsen i exil fram till sin död på 80-talet, och rörelsen återuppväcktes på ukrainsk mark efter självständigheten 1991. När Svoboda vinner inflytande i kommuner i västra Ukraina reses numera statyer över Stetskos vapendragare, nazisten Stepan Bandera.

Så. Den senaste veckan demonstrerar hundratusentals – vissa uppgifter talar om 350 000 – människor i Kyiv. Demonstranter ockuperar viktiga platser och har bland annat försökt ta över regeringsbyggnaden. Överallt vajar Svobodas gul-blå fana med de tre uppsträckta fingrarna – en symbol för den anti-sovjetiska frihetskampen under kommuniststyret.

Om Gyllene Gryning hade varit i närheten av att ockupera regeringsbyggnader i Aten, eller Jobbik gjort detsamma i Budapest, hade vi sannolikt fått höra om nazistiska kuppförsök. Men Svoboda står för det från den svenska regeringens synsätt goda syftet att bryta loss Ukraina ur den ryska sfären, och är därmed uppenbarligen inte intressanta att kritisera.
Det bör emellertid inte hindra den svenska allmänheten från att ta reda på mer om vilka krafter vår utrikesminister håller om ryggen.

En rolig detalj i den här sörjan är också språkbruket: När EU kräver att Ukraina ska frige brottslingen Tymosjtjenko är det ”förhandlingar”, när Ryssland säger att Ukraina efter att ha inträtt i EU:s sfär kommer att få betala världsmarknadspris för rysk gas – då är det ”utpressning”.

Bristen på ledarfigurer i den ukrainska högern har lämnat fältet relativt fritt för nazisterna i Svoboda. De lär aldrig ta makten i de icke-ukrainska områdena av landet, men de ställen där de gör det – på Kyivs gator eller i västukrainska städer – lever alla icke-nazister farligt. Och Svoboda ingår i den valallians som kommer att utmana Janukovytj i nästa presidentval. Kanske är det då dags att satsa nya, friska, svenska skattemiljoner i ett ukrainskt presidentval, för att rädda Ukraina ur den ryske björnens klor.